Gör allt han kan för att bli tagen på allvar

Håkan Steen

Martin Stenmarck vill mycket, men faller ofta bara platt

Det är det pojkar gör när kärleken dör (pop)

Oj vad mycket han vill, Martin Stenmarck.

Musikalmannen och melodifestivalvinnaren gör allt han kan för att bli tagen på allvar som rockartist på svenska, vänder ut och in på känslorna, vässar sina gitarrer, pratsjunger allvarligt och svär uppkäftigt om vartannat, poserar i skäggstubb och stickad mössa på omslaget.

Men allt som oftast faller han bara platt, omkullknuffad av ett mossigt 90-talssound och en trubbig penna som sällan lyckas få ner något annat i texthäftet än lite för många småklumpiga klyschor.

Måhända kompromissar Stenmarck en aning för att inte skrämma bort schlager- och svensktoppspubliken som gillade ”Las Vegas” och jättehiten ”7milakliv”. Men om han är ute efter samma kredibilitet på popscenen som kollegan Peter Jöback har lyckats bygga upp på senare tid – jämförelsen är svår att undvika – ser det mörkt ut. Låtarna räcker inte ens halvvägs.

Stenmarck verkar vara en sympatisk person med både charm och självdistans, och det är lätt att respektera vad han försöker göra med den här skivan.

Men det låter som att han vill mer än han kan. Och att han i sin ambition att vara uppriktig ibland gör sig mindre smart än han är.

Som i titellåten, om att supa sig patetisk när ett förhållande gått i kras för att det är ”så pojkar gör”.

Kanske inte den sortens text som den svenska manligheten bäst behöver 2007.

Bästa spår: ”100 år från nu (blundar)”.