Än finns det hopp

Mattias Kling

till Slipknot

helskärm

För bara några månader sedan var budskapet att allt hopp är ute.

Nåväl, så illa är det inte. Men det som tidigare var en impulsiv kaosensemble är nu blott ännu en välregisserad rockmaskin i mängden.

Och nästintill ... normal.

När ”Disasterpiece” slutligen bryts i stycken händer just det jag har väntat på. Sångaren Corey Taylor gör en besatt baklängesvolt, Shawn ”Clown” Crahan verkar för några sekunder tappa sin lufsande koncentration och nio skallar faller liksom ihop i en hög framför våra ögon.

Det är just en sådan spontanitet som Slipknot tidigare burit som sitt adelsmärke. Det otyglade. Det fula, galna och självutplånande intensiva.

Dylika urladdningar är nu sporadiska och ersatta av prestationer som i stället är både läckra och uttänkta.

Förr tog de i så att de kräktes

Pyrotekniksatsningen betalar sig i exempelvis ”The heretic anthem”, Joey Jordisons kranlyfta trumset i ”(sic)” är småtufft och en i övrigt sprakande scendesign serverar det old school-baserade framträdandet på ett multikolorerat fat.

Det kan man nöja sig med. Eller sakna det dysfunktionella kollektiv som en gång tog i så att medlemmarna kräktes i sina masker och spottade tandflisor på varandra.

Jag väljer det senare.