Febrigt och spontant

Håkan Steen

Elvis Costello levererar rekordsnabbt

And The Imposters (rock)

Momofuku Ando var mannen som uppfann snabbnudlar. Elvis Costello tyckte det passade att döpa sitt 24:e studioalbum efter honom eftersom skivan blev just ett väldigt snabbt jobb.

Vi hade nyss läst i intervjuer att Costello tröttnat på att göra skivor. Men så blev han inbjuden att sjunga på Jenny Lewis kommande album och hade så kul med hennes musiker att han ville fortsätta. Imposters-medlemmar flögs in, låtar skrevs i studion. Efter en vecka fanns det ett album klart och efter ytterligare några veckor är det ute.

Back to basics, och det är så det låter också. Som den mogne, respekterade musikern som jagar ivern från sina tidiga, febriga new wave-plattor – och faktiskt lyckas rätt bra med att hitta den.

Costello täcker in flera av de genrer där han brukar känna sig mest hemmastadd, som pop, soulballader, country och jazz. Ibland blir spontaniteten ett minus, en del spår känns nästan som Costello-pastischer.

Men som bäst, i ”Mr Feathers” eller Jenny Lewis-duetten ”Go away”, är ”Momofuku” uppe och dansar på samma platåer som självaste ” Spike”.

Bästa spår: ”Go away”.