Långt mellan utropstecknen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-13
Hanoi rocks
Twelve shots on the rocks (rock)
Visst kan man ifrågasätta relevansen i att återförenas 18 år efter senaste studioalbumet, men få kan förneka att kemin mellan Michael Monroe och Andy McCoy är alldeles speciell. Fråga bara de tusentals bandanaekiperade och välspacklade rockers som hängde på Sunset Strip i mitten av 80-talet. Utan Hanoi Rocks hade vi knappast fått några Guns ’N Roses, Mötley Crüe eller LA Guns. Så enkelt är det bara.
Men frågan är om finländarna inte förtar något av sitt kultrykte genom att nu göra ett comebackförsök. För även om ”Twelve shots on the rocks” innehåller ett par riktigt riviga stänkare, som inledande ”Obscured” eller bubbelgumpoppiga ”Delirious”, så är det långt mellan utropstecknen på denna skiva. Och tilltaget att med smörballader så feta att Viktväktarna redan nu bokar förstaplatsen på den svarta listan gör knappast saken bättre.
Det är riktigt synd, för jag hade faktiskt väntat mig mer av dessa föregångare.
Mattias Kling