Skrytsamt

Mattias Kling

Black label society röjer – men solot är för långt

helskärm

NORJE. Zakk Wylde gillar att spela gitarr.

Det gör han bra. Man kan säga att han är riktigt duktig på det.

Och att han gillar att visa det.

Sju låtar in i konserten händer det något som ställer den hittillsvarande motorvägsdynamiken på huvudet.

Zakk Wylde hänger av sig gitarren. Förflyttar sig några meter åt vänster och slår sig ner vid ett piano.

Mer innanför västen

I sig är det en bra idé. För framförandet av ”Darkest days” visar att Black Label Society har mer innanför västen än muskulös rumlarmetal med mc-körkort och rakhyvelsfobi. Men ändå blir ”In this river”-vikarien ett ögonblick då intensiteten lunkar ner till stranden och tar ett kvällsdopp.

Och resan dit har då varit allt annat än försiktig. I stället är den inledande halvtimmen en medveten rifföverkörning med mycket bensin i blodet och ännu mera testosteron. Black Label Society uppträder med större glöd än då jag såg dem i Stockholm för lite mer än tre månader sedan och gjuter med små medel nytt liv i ”Parade of the dead” och ”Crazy horse”.

GITARR med versaler

Men strax efter nyss nämnda pausinslag kommer det.

Det där som vissa– inte jag – väntar så ivrigt på.

I sju minuter spelar Zakk Wylde GITARR. Med versaler. Väldigt stora sådana. Ensam på scen sprutar det toner ur hans porer. Från höger till vänster, från golv till tak – strängsaltomortaler som gör OS-värdig fingergymnastik och som redan efter 180 sekunder blir ganska så ointressanta i annat än rent uppvisningssyfte.

Och även om det därefter rycks upp ganska markant, med bland andra ”The blessed hellride” och ”Suicide messiah”, blir det aldrig så förträffligt som det skulle kunna vara.