Han är plufsig och briljant
Håkan Steen recenserar Daniel Johnstons konsert
Uppdaterad 2019-09-12 | Publicerad 2002-02-10
Daniel Johnston
Plats: Universitetet, Stockholm. Publik: Bortåt 600. Längd: Lite drygt en halvtimme. Bäst: "True love will find you in the end". Sämst: Delar av publiken håller inte käft när de borde. Fråga: Varför så kort?
Han är själva antitesen till en rockstjärna: plufsig, skäggstubb, grått hår, tafflig gitarrstil och svajigt hes ljus röst. Låtar om sexuell frustration och snälla spöken. Men Daniel Johnston, mytomspunnen sångare och låtskrivare från Austin, har en alldeles egen sorts karisma där han står, ensam på Allhusets scen med sitt notställ och sin nylonsträngade gitarr.
En sargad själ, plågad av manodepression och ensamhet, men samtidigt en briljant låtskrivare med fantastisk känsla för popmelodier och sympatisk självironi.
Folk som mailar om att Håkan Hellström inte kan sjunga hade förmodligen blivit upprörda av det här. För här ligger hela storheten helt i det enkla, oförställda och ickeperfekta.