Ugglor i mössan

Magnus Uggla häcklar vidare utan att överraska

Samma kväll som jag börjar lyssna på den här skivan sitter Magnus Uggla i ett Stina Lundberg-program i tv och berättar om hur förvånad han är över att hans plattor alltid blir sågade.

Så hårt som han jobbar med skivorna borde de, tycker han, någon gång få ett erkännande.

Men det är exakt just där det brister.

Magnus Uggla jobbar inte alls hårt.

”Den tatuerade generationen” är tvärtom en direkt slapp skiva.

Det finns säkert detaljer den gamla brackan och hans medarbetare lagt ner möda på, om inte annat så som ren marknadsanpassning, men själva framställningsprocessen har alldeles uppenbart gått på halvintresserad rutin.

Musikaliskt är det ingen nyhet. Bortsett från ”Nitar & läder”-skivan, då han gjorde ett halvhjärtat försök att blåsa nytt liv i den anda ur vilken 70-talets mest briljanta svenska glamrock sprang, var det länge sedan Uggla gav intryck av att bry sig nämnvärt om den musikaliska inramningen. Viljan att variera det hutlöst enkla men framgångsrika koncept han lyckades utveckla för tjugo år sedan har avtagit för varje ny skiva och trots två Bellman-vinklade lustifikationer fortsätter det trista förloppet med ”Den tatuerade generationen”.

Mer anmärkningsvärt är att även texterna känns lika oinspirerade den här gången. Vad man än tyckt om mannens elakheter har få kunnat bestrida att de varit fyndigt formulerade, men nu är det ont om krydda i texthäftet.

Han är lite rolig som beskyddande tonårsförälder i ”Nu har pappa laddat bössan” och han parodierar Per Gessle med viss bravur i ”Greatest hits”, känd från sommarens Tältprojekt-turné. Därutöver verkar den nu 50-årige rikshäcklaren ha resonerat ungefär som kring musiken.

Vi gör som vi brukar göra – det har ju funkat förr.

Så länge Magnus Uggla inte orkar skaffa sig högre ambitioner än så får han stå ut med att skivorna blir mottagna så här.

Magnus Uggla

Den tatuerade generationen

Lyssna på Magnus Uggla

Per Bjurman