Lätt att gå vilse i snåriga Yes-låtar

YES

Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: Det är rätt fullsatt. Längd: Två dryga timmar. Bäst: De akustiska gitarrpartierna. Sämst: De plastiga syntslingorna. Fråga: Hur lång och seg får en låt vara innan det blir straffbart?

Överdådiga arrangemang, tekniska finesser och skoningslöst långa solon - Yes håller symfonirockfanan högt.

Det sägs att recensenter alltid sågar progg- och symfonirockband. Att de bara kan uppskatta enkelspårig tvåackordspunk. Så nog vore det kul att överraska genom att säga att Yes är det roligaste som skådats på länge. Men tyvärr blir det inte så den här gången heller.

Det kanske behövs en särskild magisk formel för att kunna förstå poängen med Yes krångliga låtar.

Saknar man den går man oåterkalleligen vilse i de snåriga vändningarna. Visst låter det mäktigt ibland, men så fort det börjar hända något skruvar bandet allting ett varv till. Ett taktbyte, ett konstigt bassolo och man tappar greppet igen.

Den genomarbetade dekoren och symfoniorkestern som spelar med bandet ger det hela en känsla av storslagenhet som imponerar i början. Men det räcker inte för att upprätthålla intresset för Yes extremt träiga musik.

Johanna Strömqvist (puls@aftonbladet.se)