Vilket bottennapp

Grått, tungt och marknadsanpassat

JANE’S ADDICTION

Sångaren och låtskrivaren Perry Farrell har haft en odiskutabelt stor betydelse för amerikansk rockmusik.

Dels genom gruppen Jane’s Addiction. Dels genom Lollapalooza, en ambulerande festival som Farrell startade inför Jane’s Addictions avskedsturné i början av 90-talet.

Med Lollapalooza ville Perry Farrell skapa ett forum för allt han tyckte var bra, oavsett genre.

Urvalet var lika brett som subjektivt.

Att Nine Inch Nails uppträdde under samma kväll som exempelvis Cypress Hill eller diverse ”Jackass”-förebilder som gjorde sina kroppar och genitalier illa, var alldeles självklart. Lollapalooza presenterade alternativa uttryck, vare sig det handlade om musik, poesi eller performance, för den breda publiken.

Festivalen liknade en förlängning av de musikaliska teorier som Perry Farrell använde under Jane’s Addictions tidiga år, då konst, funk, psykedelia, punk och hårdrock krockade med våldsam intensitet och bildade nya, förvridna former.

Musikens enda gemensamma nämnare tycktes vara Farrells fantasi och smak. Alltihop exploderade med en energi som slog käkbenet av den etablerade rockmusikens normer och värderingar.

Därför kan jag fortfarande lyssna på skivorna ”Nothing’s shocking” och ”Ritual de lo habitual” med rätt stor behållning.

Av samma anledning går det inte att känna annat än likgiltighet inför ”Strays” – bandets fjärde album om man bortser från alla samlingar som släppts efter de många återföreningarna på senare tid.

Här rusar Farrell, Dave Navarro, Stephen Perkins, Chris Chaney och producenten Bob Ezrin rakt in i storbolagens tjocka famn.

Plötsligt är all ursprunglig originalitet försvunnen. Låtarna är lika gråa, tunga och marknadsanpassade som vilket nytt nu metal-band på MTV som helst.

Jane’s Addiction rear ut sin själ i varenda låt. Allt ska bort.

Och det låter för jävligt.

Markus Larsson