Fleetwood trummar bortom all kontroll

Markus Larsson

Det mest bestående intrycket är ett trumsolo

helskärm

Fleetwood Mac spelar i Sverige för första gången på 20 år.

Och det mest bestående intrycket är... ett trumsolo.

Solot ifråga fyras av mitt i extranumret ”World turning”.

Resten av bandet går av scenen för att Mick Fleetwood ska kunna damma på cymbaler och pukor och virveltrumman ifred.

Som om det inte vore nog gör den gamle gycklaren konstiga ljud. Han skriker en massa obegripligheter om att, exempelvis, tugga tuggummi. Mick ser ut som Jämtlands president Ewert Ljusberg men gläfser som Killinggängets fiktive och försupne busschaufför Lasse Kongo.

Tappar bort sig helt

Om jag vore Mick Fleetwoods headset skulle jag ha packat ihop, bugat och tagit en tidig kväll.

Trumsolot är i all sin uppenbara förskräcklighet kvällens mest underhållande stund. Kanske säger en del.

Det enda som annars bryter mönstret är att Stevie Nicks tappar bort sig så mycket före solonumret ”Stand back” att hon inte ens hinner upp på scenen.

Bandet får helt enkelt börja om när hon till slut vaggar fram från kulisserna.

Fleetwood Mac spelar åtta låtar från sitt bästa album ”Rumours”, inklusive ”Silver springs” som ursprungligen var en outgiven outtake från samma skiva. De gör sex låtar från ”Fleetwood Mac”. Och fyra från ”Tusk”.

Glöden är försvunnen

De ringar in sin storhetsperiod genom att göra hela 18 låtar som spelades in mellan 1975 och 1979. Men de lyckas aldrig återskapa skivornas unika och förtrollande glöd. Den som uppkom när scenerna från medlemmarnas egna och söndersnortade äktenskap bäddades in i så blankpolerade arrangemang att lyssnaren kunde spegla sig i dem.

Fleetwood Mac låter ungefär som liknande och nostalgiska och radiovänliga rockveteraner brukar göra – trubbiga och trista.

Att äntligen få höra och se Stevie Nicks i ”Landslide” är en viss tröst. Ingen kan sjunga den som hon.

I övrigt handlar det mest om Lindsey Buckingham och hans gitarr och teatraliska röst som emellanåt blir riktigt irriterande. Han drar ut väääldigt myyyycket på oooorden när han får feeeeling. Yeeaaaah.

Och trumsolot, förstås.

Det utplånar allt.

Fleetwood Mac

Plats: Globen, Stockholm. Publik: 10 828. Längd: Drygt två och en halv timme. Bäst: "Second hand news" och "Silver springs". Sämst: Diffusa och långa bluesnumret "Gold dust woman". Det hinner bli ett nytt kalenderår innan låten är klar. Samt Mick Fleetwoods bisarra trumsolo, såklart.