Starkt jobbat, Lasse!

Lars Winnerbäck blir bara bättre med åren

Omslaget är ganska kul. Fotot är svartvitt och Lars Winnerbäck liknar en kultur-journalist. Allt som fattas är en polotröja.

Bilden är en perfekt illustration av Winnerbäcks musik. Likt många kulturjournalister på Sveriges ledande morgontidningar har vispoeten från Linköping hittills använt många vackra ord i sina texter – men ofta utan att säga något intressant eller utmanande.

Det ligger kanske inte i musikens natur. Plocka bort alla Neil Young-gitarrer, tona ner Springsteen-klaviaturen, bortse från Dylans eller Lundells ständiga närvaro och kvar finns ärkesvensk och lagom angelägen visrock.

Visrocken är Lars Winnerbäcks signum och musikaliska identitet. Hans egna låtar förvaltar traditionen bra men föryngrar den aldrig.

De enda artisterna som har lyckats ge genren en ny, mer samtida färg heter Thåström och Håkan Hellström. De har på var sitt håll – under vitt skilda decennier och olika perioder i karriären – angripit gamla och relativt nyskrivna visor med en betydligt mer respektlös och kraftfull hetta. Jämfört med dem känns Winnerbäck ofta som en anonym och mumlande bard.Tills nu. Ju äldre hanblir, desto personligare och enklare skivor släpper han.

”Vatten under broarna” består av tio lågmälda svartvita noveller med rimfrost i skägget och snö under skorna. Tonsatta av mandoliner, akustiska gitarrer och pianon som nästan inte märks. Texterna är däremot ovanligt sparsamma och tydliga.

Singeln ”Elegi” växer för varje lyssning. Medan ”Jag är hos dig igen” och avslutande ”Mareld” kan vara de starkaste berättelserna om ett inre och yttre vinterland som Winnerbäck gjort.

Balladerna är fjärran från tidigare bagateller som ”Solen i ögonen” eller ”Tvivel”. Man tror knappt att samma person har skrivit dem.

Tack för det.

Lars Winnerbäck

Vatten under broarna

Bästa låten är inte med

Markus Larsson