Bättre än de flesta
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-06-27
Magnus Carlson
Ett kungarike för en kram (pop)
Magnus Carlsons debut, två år gamla ”Allt är bara du, du, du”, var å ena sidan en hyllning till hans eget 80-tal, till ikoner som The Smiths och svenska hjältar som Stry.
Å andra sidan kändes den som en blåare och mer eftertänksam systerplatta till Håkan Hellströms ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
För här hade vi ju ännu en rakt igenom oironisk artist, som vände ut och in på sig själv och ville ladda sina sånger med så mycket känslor som det bara var möjligt, någon som verkligen försökte banka in i oss att det han sjöng om betydde precis allt.
När nu Magnus Carlson tar upp solokarriären på nytt, efter att åter varit Weeping Willows-sångare under ett tämligen framgångsrikt år, är ambitionerna något större och delvis annorlunda.
Malmös popgenier Eggstone har gjort det mesta av musiken i sin Tambourine-studio och det blommar ut i något som hamnar mellan förra plattans skramliga gitarrpop och Eggstones dokumenterade förkärlek för sofistikerat lekfulla och lätt 60-talsanstrukna arrangemang.
Morrisseys ande vilar dock här också, inte minst över den nästintill pastischartade ”(Jag trodde inte att) Du fanns”.
I ett spår som ”Håll om mig” klingar Carlsons nakna ord om den tilltagande dumheten och ytligheten och alla människors behov av närhet väldigt fint ihop med den lekfullt skimrande melodin. Singeln ”Jag ber dig” är ett mäktigt stycke orkestrerad soulpop. Strys bidrag ”Nollgradig” knyter intressanta trådar till förra plattan.
Jag gillar Magnus Carlsons texter, hans sätt att inte backa för ämnen som popteoretikerna dömt ut som ”patetiska” och ”fel” och gå dit hjärtat vill. Och det är kanske därför jag hakar upp mig så mycket vid några tillfällen då han ändå försöker vara smart.
Som i ”Varför är jag här?”, där lyriken han skrivit ihop med Lukas Moodysson känns lite sökt och där de strålande Radio Dept, som gjort musiken, inte riktigt kommer till sin rätt.
Den sortens experiment blir det kanske några för många för att det ska vara riktigt hälsosamt för helheten.
Men självklart ska ni ändå lyssna på Magnus Carlson.
När han verkligen vågar vara Magnus Carlson är han ju bättre än de flesta.
Håkan Steen