En smakfull trubadurafton

Turnépremiär:

Göta Lejon, Stockholm.

Publik:

Fullsatt.

Längd:

90 minuter.

Bäst:

"Solen i ögonen" och "I dina ögon".

Sämst:

Det lyfter, som vanligt, aldrig på allvar.

Fråga:

Vad hände med "Varning för ras"?

helskärm

Egentligen borde jag kanske falla som en fura för Lars Winnerbäck.

Han och resten av kompbandet verkar ha vuxit upp med samma skivor som jag - de tycks med andra ord känna till all bra, bredbent jeansrock som någonsin spelats in.

Gitarristerna Johan Persson och Staffan Andersson spelar skeva, Neil Young-färgade solon, klaviaturvirtuosen Jens Back hamrar fram pianoackord som om han backade upp hela E Street Band, och trumslagaren Norpan Eriksson skänker hela maskineriet ett tungt och kraftfullt driv.

Och tillsammans med körsångerskorna Anna Stadling och Idde Schultz slutar Lars Winnerbäck aldrig att sjunga om blommande hägg, sena berusade nätter och krossade hjärtan.

Men det finns ett problem. Winnerbäcks texter har sällan den skärpa och enkla genialitet som krävs för att de ska förmedla en lika emotionell svärta som en Lundell eller en Plura

Och refrängerna och melodierna är inte tillräckligt starka för att kunna bära upp Springsteen-epiken.

Lars Winnerbäcks turnépremiär är trots allt inget annat än en smakfullt arrangerad trubadurafton som lämnar den viktigaste frågan obesvarad:

Varför ska man nöja sig med en ojämn kopia när det finns bättre original?

Markus Larsson