Pop för hjärta och hjärna

Lucksmiths

Plats: Tantogården, Stockholm. Publik: 200 (fullt). Längd: Drygt en timme. Bäst: "Self-preservation" är en liten popbomb. Sämst: Vissa softare nummer bleknar lite live. Fråga: Hur kommer det sig att ett av de svenska ord de kan är "knullrufs"?

En basist, en gitarrist och en sångare som vispar energiskt på en virveltrumma.

Där har ni Lucksmiths från Melbourne i Australien, ännu ett band som ser det stora i det lilla.

De flesta av er har förmodligen aldrig hört talas om dem, men bland den initierade publik som aldrig missar Emmabodafestivalen och sörjer nästintill nedlagda indiepopimperiet Benno är de stjärnor.

Lucksmiths gör snäll pop, men snäll utan att vara mesig. Det är pop i rutig skjorta och glasögon, gitarr utan dist och solon, låttitlar som "Music to hold hands to" och textrader om att vänta på en revival för kassettsingeln (!).

Men det är också, när det är som bäst, en melodikänsla, en känsla för formuleringar och en spartansk popenergi som står vare sig Housemartins eller Violent Femmes långt efter. Eller Jonathan Richman, som de nyligen turnerade med i England.

På senaste albumet "Why that doesn"t surprise me" har de även en del fina lågmälda ögonblick, som de på scen inte riktigt lyckas göra rättvisa med sin spartanska instrumentering.

Men ändå: gillar ni pop för både hjärna och hjärta ska ni inte missa Lucksmiths.

Här kan ni se Lucksmiths

Håkan Steen