Louise Hoffsten om nya skivan: ”Har varit en slags tröst för mig”

Leo Pettersson

Tragiska livsöden från början av 1900-talet får en röst i Louise Hoffstens nya skiva.

Den speciella processen har fungerat som en tröst för henne.

– Jag känner bara en tacksamhet att jag lever i dag, säger hon.

Det är ingen slump att skivan ”Röster ur mörkret” släpptes fredagen den 13:e. Tvärtom är det ytterst medvetet.

Louise Hoffsten, 52, var inte beredd på att göra nya låtar till en pop- eller rockplatta. Istället letade hon sig ner i det svenska visarkivet, där hon brukar hitta inspiration till artisteriet.

– Det hela började av en ren slump. Det visade sig att de som jobbar där forskade mycket om dessa blidvisor och kåkvisor. De handlar om människor som levt i utanförskap för länge sedan. Men jag tänkte att ”det här känns ju nu”.

Hon frågade om det fanns musik till dessa texter. I stora fanns det inte det.

Och det är vad Louise Hoffsten nu har gjort.

– Det här är inte en skiva om mg. Jag ger de här människorna en röst.

”Allt kan inte vara schlagerfestivalen”

Precis som titeln antyder är det en dyster historia. Det är en skiva om hur det är att leva i mörker och processen tog hårt på henne.

– Det här har varit skitjobbigt. Jag har varit när att ge upp många gånger. Men jag försöker tänka att motstånd är bra. Det är inget fel med att det är sorgligt. Allt kan inte vara schlagerfestivalen och glatt, glitter och glamour. Det är ju sorgligt i livet, säger hon.

Någon feedback på projektet har hon mer eller mindre inte fått.

Det var först när brodern Lasse gav sitt utlåtande som hon kunde känna ett lugn.

– Han sa ”det här var det jävligaste jag har hört”. Men jag vet att han har väldigt svart humor, precis som jag, så jag förstod att det var väl menat.

”Har varit en slags tröst för mig”

Syftet har till viss del varit att få folk att se är något som friska människor tar för givet.

Det har nu gått mer än 20 år sedan Louise Hoffsten fick diagnosen MS och hon har tänkt på att sina egna erfarenheter har en koppling till skivans innehåll.

– Jag känner bara en tacksamhet att jag lever i dag, när folk har mer kunskap och man får mer hjälp. Då kan jag känna att det här projektet har varit en slags tröst för mig, rent själviskt. Det är en påminnelse om att man har det ganska bra.

Hur mår du i dag?

– Skitbra. Skitbra mår jag. Jag får hjälp att träna och det är det enda som hjälper. Det finns inga botemedel. Det enda som hjälper är att träna.