Gruppen spexar sönder showen

Håkan Steen

Men Eagles första halva är lysande

De blir lite boogiejönsiga på slutet.

Men fram till dess är Eagles show en delikat uppvisning i stil, klass och stämsång.

Funkrock är en svår genre. Faktiskt så svår att ingen någonsin har lyckats göra bra funkrock.

Att det ändå görs en hel del funkrock beror förmodligen på att det är rolig musik att spela.

Funken roar

Eagles ser aldrig mer roade ut i kväll än när de får kasta kavajerna och funka loss som mest i en rad nummer i slutet av konserten.

Det är inte lika skoj att ta del av som publik. Och framför allt är det synd att de lattjar bort en konsert vars första halva är tämligen lysande.

De grånade superstjärnorna bjuder på en smakfull föreställning av välspelad lyxrock, levererad i välskräddade kostymer och med fantastiskt ljud.

Naturlig blandning

Den kaliforniska kvartetten hittar ett väldigt naturligt sätt att blanda de många låtarna från nya albumet ”Long road out of Eden” med klassiker som Glenn Freys contryepiska ”Lyin’ eyes” och Joe Walshs mäktigt gitarrstinna ”In the city”.

Don Henley har flest stora moment i kväll, och när han får stoppa in sin solohit ”Boys of summer”, den med fiskmåsgitarrerna, blir det rent magnifikt.

Spexet tar över

Så det är lite synd att inte minst Walshs spexådra får ta över lite för mycket på slutet.

Annars hade jag nog åtminstone nästan kunnat skriva att Eagles är värda det smått bisarra biljettpriset på 1 500 spänn.

Fotnot: Eagles spelar i Globen även i kväll.