Brolle är lite för feg

Håkan Steen

Men har både rösten och looken

Ett hjärta som glöder, som en gång brann (pop)

helskärm

När Brolle, nu utan ”Jr”, börjar sjunga på svenska tycks ambitionen vara att hitta in ungefär där Peter Jöback befinner sig, i något slags radiopop med stil och klass, halvvägs mellan trubadurdjup och schlagerglam.

Det är inte fel tänkt. Brolle, eller Kjell Wallmark om man så vill, har både rösten och looken.

Men att hamna rätt när breda refränger ska möta allvarligare känslor är svår akrobatik. Det är lätt att vingla över till Patrik Isaksson-sidan, bland klyschorna och karbonkänslan.

Brolle hamnar där lite för ofta.

Fått bra hjälp

Detta trots att han har hjälp av begåvat folk. ”Jag är född i en liten by” är visserligen helt ok glesbygds- Tom Petty men ingen av de mest laddade texterna från Tomas Andersson Wij. Och Per Perssons penna brukar vara betydligt skarpare.

Dessutom lastar Brolle på en massa sån där Andreas Johnson-tradig gitarrhamrande poprock med stråkar, full av fraser om mening och mål, berg och hav och hjärtan som brinner.

Typisk svensk halvvägsrock, alltså. Som förmodligen kan lite mer än den vågar.

Bästa spår: ”Söt sak”.