En rätt ojämn mellanplatta

Primal Scream

PRIMAL SCREAM

Evil heat

(Columbia/Sony)

ROCK

Efter förra albumet ”Xtrmntr” har Primal Scream bara fortsatt.

Det låter som att bandet bara rullat på inne i studion och fångat tio låtar som mycket väl kunde heta "Xtrmntr part II" i stället för ”Evil heat”.

Den musikaliska inriktningen är med andra ord intakt.

Suicides ”Ghost rider”, Kraftwerk, bodyinfluenser som påminner om Front 242 och Nitzer Ebb och lite allmän autobahn-electro krockar med patenterad och bekant läderrock som Primal Scream aldrig kan sluta tjata om - Stooges, Johnny Thunders, Velvet Underground och The Cramps.

Och för första gången på över tio år känns det som att britterna står och trampar vatten. Som att idéerna och den blixtrande framåtandan mattats av.

Om ett annat band - nästan vilket som helst - hade släppt en skiva som ”Evil heat” skulle jag nog inte klara av att slå fast det jag just skrev.

Men det här handlar om Primal Scream.

Gruppen som ända sedan ”Screamadelica” från 1991 överraskat för varje platta, som hela tiden presenterat något nytt och väsenskilt, som aldrig klarat av att stå still utan snarare accelererat fram och tillbaka genom musikhistorien - ofta på en och samma gång - och i förlängningen lämnat alla andra bakom sig, med boogielektionen ”Give out but don't give up” som enda undantag.

Varenda album och singel och b-sida har liknat ett manifest, en pusselbit i en pågående mission utan slut.

Men ”Evil heat” är ingen ny pusselbit som vidareutvecklar Primal Screams karriär.

”Evil heat” är en" upprepning.

Monotona, sönderfuzzade och eletroniskt brusande spår som ”Autobahn 66”, ”The lord is my shotgun” - en fantastisk Primal Scream-titel som musiken tyvärr inte lever upp till - instrumentala ”A scanner darkly” och gnisslande punkövningen ”Skull X” förvandlas därför inte till några omstörtande sensationer.

Man behöver inte leta utanför Sveriges gränser för att hitta artister som använder sig av liknande beståndsdelar med ett bättre och mer hotfullt resultat - The Scream blir stundtals omkörda av både Silverbullit och Bob hund.

Men visst finns det stunder på ”Evil heat”.

Singeln "Miss Lucifer" är exempelvis en bomb. När Bobby Gillespie väser ”shake it, baby” samtidigt som basgången försöker hålla samma intensiva tempo som ett stroboskop, blir resultatet oemotståndligt.

Detsamma gäller för den tuffa duetten med Jim Reid i "Detroit", den psykedeliska laddningen i ”Deep hit of morning sun” och rockknallen ”City”.

Men inte ens höjdpunkterna håller samma klass som tidigare triumfer.

Albumets största stund är den avslutande, vackra och olycksbådande gospelballaden "Space blues #2" - en avlägsen släkting till "Shine like stars" på "Screamadelica", ”Star” och ”Long life” från ”Vanishing point” och ”Keep your dreams” från ”Xtrmntr”.

Kanske pekar ”Space blues #2” ut Primal Screams framtid.

Kanske borde Bobby Gillespie, Mani, Andrew Innes och de andra koncentrera sig på självklara, enkla och traditionellt skurna soulmelodier igen, i stället för att experimentera med basgångar och ljud som ibland låter oroväckande daterade.

När Gillespie viskar fram orden ”Will the blood of christ sanctify your soul” bleknar i alla fall allt annat på denna ojämna mellanplatta.

Markus Larsson