Television går inte att tröttna på

Uppdaterad 2023-01-30 | Publicerad 2004-06-21

Richard Lloyd.

Mycket är, precis som vanligt, fantastiskt. Den maje-stätiskt laddade, graciöst stegrande "Marquee moon". Richard Lloyds gitarrsolo i "Call Mr Lee". Billy Ficcas lika kraftfullt rockiga som delikat jazz-snitsiga trumspel.

Och ingen kan anklaga detta det bästa och coolaste av new wave-banden från det sena 70-talets New York-scen för att vara förutsägbart.

Band utan image

Precis som Pixies i Hultsfred i torsdags är Television ett band utan image, vars klassiska låtar fortfarande låter helt tidlösa och som ingenting annat, och således kan de återbildas gång på gång utan att förlora i värdighet. Särskilt som Tom Verlaine alltid lämnar utrymme för nya infall i låtarna, det här är musik som ännu lever och andas.

Stort att se

Och det går inte att tröttna på vare sig Lloyds eller Verlaines gitarrspel, deras svårslagna kemi och egensinniga soloseanser.

Så jämfört med det mesta är Television något stort att se. Men jämförda med sig själva - de lösare skissade låtarna kontra klassikerna, den här kvällen kontra gigen 1992 och 2001 - känns de lite blekare, lite mindre inspirerade.

Television

Håkan Steen

Följ ämnen i artikeln