Dansar som en chipspåse

Kristin Lundell

Nick hänger inte med i stegen – men vad gör väl det?

Det är inte lätt att åldras som pojkband. De ska inte bara sjunga utan också knixa på knäna. Backstreet Boys gungdansar som en hel Åbo-kryssning.

Det brukade krävas rejäl ansträngning för att ta sig längst fram på en pojkbandskonsert. Ett dussin timmars väntan – ibland en hel natt i sovsäck – var kutym på 90-talet. I dag, samma år Backstreet Boys firar två decennier som band, är det bara att promenera fram till scen och burra in sig i Kevin Richardsons muskiga ögonbryn. Det enda stället där det är trångt på Hovet är i Nick Carters byxor. Han är Backstreet Boys yngste medlem men också den som är i sämst form.

Ödesdigert

Den 34-årige Carter dansar som en påse chips. Det är ganska anmärkningsvärt att resten av Backstreet Boys inte har skickat honom på ett kompletterande träningsläger. För ett band vars existens är så nära förknippat med ungdom är det direkt ödesdigert att ha en medlem som inte hänger med i dansens grundläggande step touch-steg.

En annan tid

I juli förra året släppte gruppen sitt åttonde album ”In a world like this”: en helt okej skiva utan de superhittar som Backstreet Boys en gång serverades av Denniz Pop och Max Martin. De var en annan tid då. I dag är det One Direction, The Wanted och The Fooo som tagit över facklan. De gamla pojkbanden är i stället just gamla pojkband. Det märks i dansen när de tappar det. För hitsen som kokades fram i Cheiron-fabriken är så fulla av energi att de fortfarande låter bra.

Å andra sidan – vad spelar det för roll att Brian Littrell tolkar textrader med rörelser så tydliga att även en imbecill ska förstå vad de handlar om? Eller att Nick Carter dansar som en mormor på Åbo-färjan? Det är ju ganska kul.