Det måste hända något nytt nu

Thåström

På Röda sten (rock)

helskärm

Det här var väl ett onödigt sätt att befästa bilden av Joakim Thåström som en artist vars ”karriär” gått i stå.

Åh, jag kan fortfarande tycka att det är en stor upplevelse att se den här mannen live.

På riktigt alltså.

Men jag är rädd att det då i första hand är reptilhjärnan som reagerar på kraften i hans utspel, på den bländande karisman, på besattheten i hela framtoningen.

Samt – det är svårt att komma runt – på det unkna, nostalgiska värdet i att se den som betydde allra, allra mest under en förvirrad tonårstid.

Men nu, när ett block från sommarens spelning på Röda Sten i Göteborg klipps ut och läggs på skiva, ska även intellektet blanda sig i.

Då blir det genast mer problematiskt.

Sanningen är att det här, om man lyckas frigöra sig från sina emotionella lojaliteter visavi namnet Thåström, känns rätt dammigt.

Vilket förstås är rätt sorgligt att behöva konstatera.

Det har alltid gått att ha synpunkter på det Thåström gjort och särskilt då det han gjort som soloartist.

Men länge var det omöjligt att förneka att han befann sig i ständig rörelse. Att han alltid sökte sig framåt. Att han, helt oavsett publikens förväntningar och krav, följde sin nyfikenhet dit den tog honom.

Dessvärre gäller inte det längre. Sedan den omsusade comeback-succén 1999 känns det som att han stelnat i den pose som just då fungerade bättre än vad som kanske var nyttigt. I princip har han gjort samma slags skiva flera gånger om.

Och han har definitivt tagit med sig exakt samma show ut på turné flera gånger i rad.

Nya låtar tillkommer och fler evergreens fiskas upp ur Ebba Grön- och Imperiet-katalogen, men grundidén är hela tiden densamma, uttrycket hela tiden exakt likadant, utförandet hela tiden identiskt.

Något sådant var helt otänkbart för tio-femton år sedan då. För då visste han att den sortens upprepningar snabbt genererar kreativ sotdöd.

På sex-spårs-cd:n ”På Röda sten” finns bland annat en version av ”Vad skall du bli bli”. Det kan mycket väl vara den bästa svenska rocklåt som någonsin spelats in. Men vad ska vi med den här bullriga live-tappningen från sommaren 2002 till? Vad ska den ge, vad ska den altstra annat än just den typ av nostalgiska känslor såna som jag måste slita så hårt för att inte fastna i?

Det måste hända något nytt nu. Thåström måste hitta andra infallsvinklar. Tänka ut nya sätt att göra det på. Ja, kanske måste han rent av utsätta sig för obehaget att lyssna på något annat än Einstürzende Neubaten och komma förbi de här förbannade industrirockidealen.

Annars finns det snart ingen som helst

poäng med artisten Joakim Thåström.

Lyssna

Thåström - På Röda Sten

Per Bjurman