Det här dammar 90-tal
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2001-11-11
De här britterna hör till de fåtal akter inom modern dansmusik som turnerat sig till framgång. Och att de kan fånga en publik får vi direkt bevis på. Redan i tredje låten är luften full av glowsticks och publiken studsar och vevar med armarna hela vägen bort till mixerbordet.
Mest vevas det när beatet är som tyngst och rakast och Sister Bliss lägger en maniskt repetitiv tretonsslinga på sina keyboards. Som i aftonens finalnummer "God is a dj".
Faithless blandar det som brukar kallas progressiv house med trance, acid jazz, r"n"b och hiphop och förser allt med nåt slags popspets. Det är inte överdrivet svängigt och ofta mer än lovligt 90-talsdammigt men uppenbarligen effektivt.
När bandet (förutom Bliss fem musiker och två körtjejer) hittar en soulfunkigare groove för Maxi Jazz att rappa över är det rätt OK, i de softare numren där Zoe Johnston sjunger blir det mest bara Portishead-gäspigt.
Om Gud finns och om han i så fall verkligen är dj tvivlar jag på att han brukar spela Faithless.
Mannen som skapade universum borde ha bättre koll på läget än så.
Faithless Plats: Arenan, Stockholm. Publik: Cirka 2 200. Längd: 85 minuter. Bäst: "Bring my family back" har sina poänger. Sämst: Mycket ölhallshouse blir det. Fråga: Är folk redan nostalgiska över 90-talet?
Martin Söderström