Tonårsångest som luktar fejk

Per Magnusson

helskärm

POP En humanoid är en varelse som till kroppsformen påminner om en människa. Men bara till det yttre. Det är också en väldigt passande titel på det tyska pojkbandet Tokio Hotels fjärde album. 

”Humanoid” ser ut precis som en vanlig skiva. Den är rund och gjord av plast. Men precis som en humanoid saknar den, well, relevant innehåll. 

De identiska tvillingbröderna Bill och Tom Kaulitz (och de andra två) är resultatet av en minutiös marknadsplan. Jag misstänker att mötet på skivbolaget lät ungefär så här: 

Vi tar ett tyskt band och ger dem ett japanskt namn. Vi klär dem i baggybyxor och porösa hästmanar till frisyrer. Vi utsätter dem för grav grooming. (Om någon skulle byta ut den verklige sångaren Bill Kaulitz mot vaxdockan från Madame Tussauds skulle inte ens hans mest dedikerade fans märka någon skillnad.) 

Hätska diskussioner har förts för att fastställa vilken musik bandet egentligen spelar. Deras influenser Metallica, Joe Cocker, Aerosmith, Oasis, Rod Stewart och det tyska punkrockbandet Die Ärtze är sannerligen inga ledtrådar. Att kalla Tokio Hotel för emo är att be snällt om mejlbombning, har jag förstått. Så jag nöjer mig med att konstatera att bandet manifesterar det medelklassmissmod som tusentals långluggade pojkar gjort före dem. De unga Magdeburg-männen delar friskt med sig av sin fabricerade tonårsångest. Bill Kaulitz autotunade stämma ligger som ett gnällbälte över en outhärdlig arenarock.  

Det är omöjligt att inte ifrågasätta vad det är som är så deppigt med de tyska pojkarnas popstjärneliv. Bortsett från kroniskt sargade stämband som kommer av omänskliga turnéer och sömnproblem till följd av lika kroniskt tjutande tonårsflickor utanför hotellet, förstås.  

BÄSTA SPÅR: ”Dogs unleashed”.