I är känns det som att juryn landat rätt

Håkan Steen

Nöjesbladets Håkan Steen om Grammisgalan

Det har långt ifrån alltid kunnat sägas att Grammisgalan belönat den mest moderna, relevanta och angelägna musiken.

Men i år kändes det i långa stycken faktiskt så.

Och det berodde inte på att juryn hade den enorma fräckheten att ge ett hederspris till Max Martin.

Att Max Martin får Grammisjuryns hederspris samma år som han får Polarpriset känns också möjligen lite konstigt. Men samtidigt är han ju värd även den här utmärkelsen.

Efter ett år där han bland många andra hits levererat The Weeknds ”Can’t feel my face” kunde han lätt ha sopat hem ”årets kompositör” också. Den trofén gick nu i stället till The Cardigans-bekante Peter Svensson, som de facto skrivit ”Can’t feel my face” ihop med Max Martin och även har Carly Rae Jepsens ”I really like you” och Ariana Grandes ”Focus” på fjolårets meritlista.

”Jag skulle vilja tacka Max Martin som är värd alla priser han fått och alla han ska få” sa Svensson, med tydlig adress till den debatt om hitgeniet som märkligt nog fortsätter att rulla vidare.

Men galan handlade ju inte om det. Där Grammis ofta och inte sällan med all rätt har beskrivits som en lite menlös firmafest för musikbranschen, där alla ska få sitt och kommersiell framgång ofta värderats högre än konstnärlig, kändes årets gala som ett seriöst försök att sålla fram det som händer och verkligen betyder något just nu.

Flerfaldigt nominerade Amason, Seinabo Sey och Silvana Imam fick gå hem med blott en Grammis var.

Men Seinabo Sey gjorde å andra sidan kvällens starkaste framträdande i ”Hard time”, mäktigt backad av en scen fylld av systrar med olika etnisk bakgrund.

Och Silvana Imam vann inte bara ”årets artist” utan var också kvällens coolaste, på scen med Cherrie i ”Varma gator” och i ett tacktal helt på utrikiska.

Kvällens stora vinnare blev Erik Lundin, som tog hem både ”årets ”hiphop/soul” och ”årets textförfattare” för sin ep ”Suedi”. Inte minst textpriset är högst välförtjänt. Hans helt unika ordbehandling i titellåten eller ”Annie Lööf” lyckades både berätta något viktigt och flytta fram språkliga gränser.

Konsekvent nog gick producentpriset till Nisj, som ligger bakom mycket av den mest spännande nya hiphopen och videopriset till regissören Joanna Nordahl, som visserligen vann med sin video till Say Lou Lous”Nothing but a heartbeat” men även var nominerad för Silvana Imams ”Zon”.

Jag gillar att juryn valde bort megastjärnor som Avicii och Axwell & Ingrosso i ”årets elektro/dans” till förmån för den långt ifrån lika publike skånske deep house-producenten Hnny (Johan Cederberg i passet).

Att Ghost skulle plocka hem ”årets hårdrock” gav inte ens pengarna tillbaka efter triumfen på amerikanska Grammy-galan. Deportees är möjligen inte ett ”rockband” i min bok men att de fick pris för ”The big sleep” var förstås extremt välförtjänt.

Om det är någon jag tycker synd om är det Joel Alme, som gjorde ett av fjolårets stora svenska album med ”Flyktligan” och var nominerad i två kategorier men fick gå hem tomhänt.

Själva galan då? Jovars, helt OK. Den synnerligen Grammis-rutinerade och tv-vane Petter gjorde ett gediget jobb som programledare. Icona Pop skakade som så ofta liv i lokalen när de tog med sig Zara Larsson och Elliphant för att premiärspela nya troliga hiten ”Someone who can dance”.

Men såväl presentationer som tacktal kändes överlag tämligen förutsägbara.

Bäst var, även här och kanske inte så oväntat, Erik Lundin:

”Om du är en riktigt bra textförfattare kan det ge dig miljoner, dyra bilar och stort hus. Men miljoner, dyra bilar och stort hus kan inte göra dig till bra textförfattare”.

En inte alltför djärv gissning är att han lär få hålla fler tal på den här sortens tillställningar framöver.