Sigur Ros

( ) (pop)

Skivan heter ingenting, låtarna heter ingenting och Jon Por Birgisson sjunger sina texter på ett påhittat språk. Cd-häftets sidor är transparent grå, med vaga illustrationer och helt tomma på text. Isländska Sigur Rós vill, som ni kanske redan förstått, att musiken på deras tredje album ska tala för sig själv. Så lite som möjligt ska stå i vägen för lyssnarens egna tolkningar, menar de fyra multiinstrumentalisterna.

Låter det pretentiöst? Det är det inte. Sigur Rós musik blir aldrig uppblåst eller ansträngt ekvillibristisk. Delarna är enkla, spänningen uppkommer i samspelet mellan dem. Precis som hos Spiritualized eller det sentida Radiohead.

Sigur Rós, sin tämligen traditionella rockinstrumentering till trots, ligger dock egentligen närmare den musik som brukar kategoriseras som ambient.

På de dryga tre år som gått sedan förra albumet har gruppen faktiskt lyckats spetsa till sitt uttryck ytterligare.

Det är musik för hörlurar och slutna ögon. Eller bilstereon. Även en resa på oktobergrå småländsk motorväg får ”Twin Peaks”-dimensioner med ”( )” som soundtrack.

Håkan Steen