Ingen större låtskrivare

Dave Gahan

Paper Monsters (Mute/Playground)

Det är ingen slump att den dominerande låtskrivaren i Depeche Mode heter Martin Gore och inte Dave Gahan.

Detta står smärtsamt klart efter några timmars umgänge med ”Paper monsters”, det första soloalbumet från Depeche-sångaren.

Vad vi har här är nämligen ett album av mer eller mindre tomma låtskal, till stor del bara ett gäng väldigt producerade ljudsjok som glider omkring lite planlöst i halvdunkla landskap av sorg och vemod. Det låter rätt mycket som det mogna 90-tals-Depeche Mode och rör sig mellan ”Personal Jesus”-glammig blues à la alkoholdramat ”Bottle living” och långsamma eftertänksamma ballader som finalnumret ”Goodbye”.

Med ett viktigt undantag. Här finns chockerande lite skärpa, ytterst få minnesvärda melodier och texter författade med betydligt trubbigare penna än den vi är vana vid från Depeche Mode, där den mångfacetterade och målande lyriken ofta harmonierar sensationellt väl med musiken.

När mångåriga superstjärnor i Dave Gahans ålder solodebuterar brukar det påfallande ofta mer än något annat handla om terapi. Man vill få utlopp för egna idéer, ta en liten egotripp bara för att man vet att man kan och att ingen kommer att avråda en.

Och måhända ska vi låta Gahan få ha det nöjet. Den som är det minsta intresserad av Depeche Mode vet att denne man gått igenom fler helveten än de flesta, framför allt via ett svårt drogmissbruk. Men det gör ju inte skivan roligare att lyssna på för oss andra.

En del räddas förstås av Gahans röst, fortfarande en av den moderna rockens allra bästa och mest själfulla. Och bara för den skull och det faktum att soundet rör sig i tämligen välbekanta sfärer blir säkert de av tradition exceptionelt hängivna Depeche-fansen nöjda och belåtna även med den här skivan.

Men jag, som gillar Gahan och hans band på ett lite mer sansat sätt, kan inte låta bli att tycka att han gjort en tämligen fantasilös solodebut.

Fast det räcker det egentligen med att titta på omslaget för att inse. Det är samma gamla vanliga bruntonade Anton Corbijn-bilder.

Vore jag sångare i ett band som i princip vuxit ihop med Corbijn-estetiken misstänker jag att jag hade varit lite sugen att prova ett nytt formspråk när jag äntligen fick chansen att segla iväg en sväng på egen hand.

Men inte Dave Gahan. Han spelar säkert.

Alldeles för säkert.

Håkan Steen