Orup radar upp hitsen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-20
Samlingsskivan ”Bästa” känns befogad – men kunde ha bjudit på lite mer
Det fanns de som höjde på ögonbrynen när Orup dök upp som kompositör i Melodifestivalen i våras. De undrade vad den förment hippe popikonen gjorde i ett så kladdigt och überfolkligt sammanhang.
Den frågeställningen vittnar om bristande insikter i den här mannens karriär.
Orup är inget annat än en klassisk schlagerartist: en modern tids version av 50- och 60-talsbjässar som Carli Tornehave, Towa Carson och Lasse Lönndahl.
Han verkar i nuet, har en tidsenlig hållning och beskrivs därför som popsångare.
Men vad är det han gör?
Lättsam underhållningsmusik med klatschiga melodier och fyndiga texter på svenska utan något besvärande överflöd av djupsinne.
Det är just det vi kallar schlager i det här landet.
En avgörande skillnad i förhållande till de flesta vi vanligtvis förknippar med Melodifestivalen är dock att Orup alltid värnat om kvaliteten.
Han har den klass och den stil som alltid kännetecknade schlager-stjärnor som de ovan nämnda - och han ger praktiskt taget aldrig ut något annat än verkliga evergreens.
På den här färska dubbelsamlingen finns sammanlagt 30 spår.
Såvitt jag kan se - eller snarare höra - är samtliga i större eller mindre utsträckning hits.
Det finns inte många, i alla fall inte i Sverige, som kan rada upp en sån räcka dängor.
Mina abosluta favoriter är, och har alltid varit, soulpastischen "Regn hos mej", tidiga pisksnärten "Är du redo", melankoliska discobollen "Stockholm" och, förstås, Stockholmsakvarellen "Från Djursholm till Danvikstull".
Det är inga låtar som förändrar världen - men de är medryckande, underhållande och synnerligen slitstarka.
Precis som bra schlager ska vara"
Större delen av den här utmärkta repertoaren finns redan sedan tidigare dokumenterad på en samling som heter "Flickor förr & nu" och Herr Eriksson får säkert sina bannor för att han kramar ur sig en till.
Men dels är det faktiskt åtta år sedan föregångaren släpptes, dels har triumfen med Lena Philipsson i Melodifestivalen väckt intresse för Orup hos en ny, yngre publik.
Därför känns "Bästa" ändå befogad.
Däremot tycker jag att han kunde bjudit på någon mer nyhet än en håglös remix av "Då står pojkarna på rad".
En egen version av "Det gör ont" hade exempelvis inte gjort ont.
Orup
Bästa
Per Bjurman