RED HOT CHILI PEPPERS
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-07-05
By The Way (rock)
Folk brukar ofta uppdelas i två falanger när det gäller Red Hot Chili Peppers. Antingen föredrar man den urflippade funkakt som hade sina största stunder fram till 1989 års genombrottsskiva ’’Mother’s Milk’’. Eller så hävdar man, som valda delar av Aftonbladets musikredaktion och större delen av dem som gjorde förra skivan ’’Californication’’ till en multisäljare, att kvartetten gör sig bäst när de låter bas-Flea ta det lugnt och i stället vräker på med stadiga allsångsmelodier massiva nog att välta Globen.
Trams, säger jag.
Det är ju just kombinationen mellan de båda uttrycken som gör kvartetten till ett band utöver det vanliga. På ’’By The Way’’ fortsätter Red Hot Chili Peppers att lojt strosa fram på den strand de upptäckte i och med MTV-hiten ’’Under The Bridge’’ från ’’Blood Sugar Sex Magic’’. Och de mest vansinniga tokutbrotten har fått ta ännu ett steg bakåt i repertoaren när Anthony Kiedis, John Frusciante, redan nämnda basfantomen Flea och Chad Smith väljer att kräma på för fullt med harmonier som inte hade skämts för sig om det stod Brian Wilson som upphovsman.
Det är också därför jag har svårt att känna mig helt tillfreds med denna skiva.
Jag gillar liksom pepparfrukterna bäst när de är sådär pundaraktigt galna och hoppar runt på scenen endast iklädda tubsockor över genitalierna. Jag tycker att en ny RHCP-skiva ska vara ett tokröjigt party, ett sånt där när tv-apparaten åker ut genom fönstret redan vid fördrinken och efterfesten hålls i swimmingpoolen, inte en stillsam sammankomst framför lägerelden i stil med valfri Pripps Blå-reklam. Det ska vara blod, svett, sex och alkohol tills snuten kommer och grannarna emigrerar till lugnare kvarter. Sån Hollywood-dekadens är det dåligt med på ’’By The Way’’.
Visst, lyssnaren bjuds här på mer än 70 minuter ny musik, uppdelad på hela 16 passager. Och melodierna är givetvis av världsklass, sådana där som låter välbekanta redan första gången man hör dem. Strandraggarna kan utan att skämmas plocka fram minst en handfull hitsinglar av samma kaliber som ’’Otherside’’ och ’’Scar Tissue’’ från förra skivan. Speciellt den nästan löjligt klistriga ’’The Zephyr Song’’ och harmonistinna ’’Tear’’ har det där lilla extra som lär få såväl light-alternativa tonåringar som medelålders radioproducenter att gå ner i brygga. Men även många av de andra spåren lär vi få höra både en och annan gång på Mix Megapol eller någon annan krämarstation. Egentligen är det bara skastudsiga ’’On Mercury’’ och irriterande ’’Cabron’’, med sin nästan löjliga refräng, som faller utanför den snävt hållna mallen.
Men, jag ger mig inte. ’’By The Way’’ är egentligen för lam för att bära Red Hot Chili Peppers namn på konvolutet och hur bra refrängerna än är kan jag inte låta bli att känna mig blåst på de där riktiga utbrotten.
Sen får tonåringarna och radiofolket säga vad de vill.
Mattias Kling