New York faller för Kent

Per Bjurman

Fansen hemifrån Eskilstuna trängdes med Hollywoodsstjärnor

NEW YORK. Jocke Berg sjöng om ensamheten.

Men han hade i själva verket sällsynt mycket, och gott, sällskap på Bowery Hotel på södra Manhattan i går natt.

”Alla” var där – och de fick höra ett svidande tajt Kent framföra nya sånger som omedelbart kändes som brottarhits.

Hottest ticket in town?

Mja, det var nog festerna där baseboll-hjältarna i New York Yankees firade World series-segern.

Men därutöver fanns det i går natt ingen tillställning i New York fler ville ta sig in på än Kents release-baluns på flådiga Bowery Hotel.

I huvudsak bestod publiken förstås av svenskar, influgna såväl som bofasta. Bland andra syntes Michael Bindefeldt, Johan Renck, supermodellen Caroline Winberg, Sofi Fahrman, konstnären Mats Pehrson, skivbolagsbossen Hasse Breitholz, tv-bossen Lars Beckung, dansaren Daniel da Silva och nattklubbschefen Kristoffer Ahlbom i vimlet (plus en hel drös glada gossar och flickor från husbandets hemstad – aldrig har så många Eskilstuna-bor befunnit sig i New York samtidigt...).

Kent har dock amerikanska fans också, och flera av dem hade tagit sig ner till hörnet av Bowery och Great Jones Street.

Som filmstjärnan Zach Braff, hans kollega Jason Patric och Scott Greenstein från Sirius Radio.

Dem bad Jocke Berg om ursäkt för att de inte skulle komma att förstå de svenska texterna.

– Å andra sidan, flinade han, har man låtit mig förstå att de flesta svenskar inte heller förstår vad jag sjunger...

Well, vi förstod i alla fall att låtarna från nya albumet ”Röd” är väldigt bra.

Själv hade jag innan aftonens lilla spelning inte hört mer än några fragment av singeln ”Töntarna”, men upplevde åtminstone en bunt av nyheterna som omedelbara favoriter och är det något som indikerar kvalitet är det just det – att musik man aldrig tidigare hört berör och attraherar under ett live-framträdande. Särskilt hårt drabbade de tunga, tajta, påträngande versionerna av ”Vals för satan (din vän pessimisten)”, ”Det finns inga ord” och just den märkligt svärtade ”Ensamheten”.

Där har vi, tror jag, en svit framtida Kent-hits.

Efteråt utbröt yster fest, och uppgifterna om att hedonisterna från ”Tuna” lugnat ner sig kan härmed bekräftas. Det gick betydligt beskedligare till än back in the day. Såvitt jag vet behövde ingen ens sövas ner på akuten framåt morgonen.

Men firade gjorde dom – och det fanns anledning.