Neil Young leker soul

NEIL YOUNG

Are you passionate?

ROCK

Ja, det är ju frågan det:

Är du passionerad?

Neil Young kanske borde ställa den till sig själv.

Efter den kreativa urladdningen under åttiotalets slut och nittiotalets början, då en koncentrerad och inspirerad Young kramade ur sig solida rock-monument som "Freedom" och "Ragged glory", verkar 57-åringen från Toronto ha förlorat intresset för vad han håller på med.

På scen, med hela sin formidabla låtskatt till hands, kan han fortfarande sträcka sig över praktiskt taget alla andra - det bevisades väl om inte annat under förra sommarens Skandinavien-konserter.

Men när gjorde mannen senast en riktigt helgjuten skiva?

"Sleeps with angels"?

Nej, den saknar finish och har vunnit sin status enkom för att vår hjälte i ett par sånger begråter lärjungen Kurt Cobains hemska öde.

Sista gången vi hörde Young briljera på skiva var i själva verket för exakt tio år sedan, när han plötsligt följde upp 1972 års "Harvest" med hudlösa, närgångna systerplattan "Harvest moon".

Sen har det bara kommit nya varianter av "Landing on water".

Det vill säga mellanplattor.

Inte rakt igenom dåliga - bara väldigt oinspirerade, ofokuserade och ointressanta.

Här kommer en likadan till.

Inledningsvis är det visserligen roligt, för att inte säga direkt frapperande, att höra just Neil Young leka soul-man.

Nej, jag skojar inte.

Han har i huvudsak Booker T & The MG"s - kompbandet bakom tusen och åter tusen soulklassiker från 60- och 70-talen - i ryggen och tillsammans med dem försöker han parafrasera både mustig sydstatssoul a la Stax och snajdig Motown-pop.

Tyvärr består det första intrycket. Det här är småkul. Men inget mer. Young må ha vuxit upp med den här musiken och han må älska den allt han orkar, men har han ingen aning om hur han ska hantera den, hur han ska ge den liv, nerv, laddning eller - just det - själ. Kvar finns då bara en serie putslustiga pastischer, exekverade av ett småputtrigt men numer också ganska gubbigt Booker T, och det där leendet förvandlas efter hand till en generad grimas.

Det känns ungefär som när han gjorde krystad rockabilly på "Everbody"s rockin" och ännu mer krystad storbandswing på "This note"s for you". Han orkar inte bryta ny mark och han orkar inte skriva några riktigt ambitiösa låtar. Då börjar mannen ofelbart inventera rötterna"

Mönstret bryts vid ett tillfälle och det är i den åtta och en halv minuter långa, episka gnisseldrömmen "Goin home". Somliga har kallat den en ny "Like a hurricane". Trams, förstås. Men där finns i alla fall ett bett som i övrigt saknas helt.

Apropå skivans titel ber jag avslutningsvis att få citera Graham Parker:

Passion is no ordinary word.

Först när Neil Young öppnar sig för den insikten kommer han att ta sig ur den här långa svackan.

Per Bjurman