De gamla låtarna funkar bäst, Priest

MALMÖ

Visst är det ett tomrum efter karismatiske Rob Halford.

Men Tim "Ripper" Owens fyller ändå ut det ganska bra.

Och låtarna är det ju inget fel på.

En så lång karriär som Judas Priest haft kan få band skryta med. Men det medför också vissa problem, till exempel hur en konsert ska läggas upp. Ska man köra enbart gammalt material för att tillfredsställa fansen eller ska man trots allt försöka få med lite nyare saker?

Judas Priest blandar och ger, men tonvikten ligger på äldre låtar. Förståeligt nog, eftersom det är de som ger den största publikresponsen. Nog måste man säga att Priest haft tur som hittat Tim "Ripper" Owens. Det kan inte finnas många andra sångare som kan klara av att upprepa Halfords skärande falsett i en klassiker som "Painkiller". Judas Priest utan Rob Halford kommer förmodligen alltid att kännas som en kompromiss, men frågan är om de kunnat hitta en bättre lämpad ersättare.

Trots att de nya plattorna har många guldkorn känns det som om Judas Priest har sin storhetstid bakom sig, och det är trist. Samtidigt kan man ibland bortse från det, dels för att Priest fortfarande kan röja så bra och dels för att man inte vet hur många fler chanser som finns att se dem.

Några av låtarna från nya "Demolition" låter bra live, men de brutalare numren blir mest pauser där alla otåligt väntar på fler gamla hits. Softare låtar som "Diamonds and rust" behövs för att man ska få lite andrum.

Knappast någon lär ha gått hem besviken från konserten i alla fall. Bandet kallas in för tre extranummer och serverar alla tänkbara önskelåtar, inklusive "Living after midnight".

Judas Priest Plats: KB, Malmö. Publik: Cirka 700. Längd: En dryg timme. Bäst: "A touch of evil" och "Electric eye". Sämst: Ibland ser det lite gubbrockigt och stelt ut. Fråga: Och när ska de köra en Halford-cover?

Johanna Strömqvist