Tjatigt, Travis

Plats: Arenan, Stockholm. Publik: Över 2 000. Längd: En och en halv timme. Bäst: Inledande "Sing". Sämst: Ja, de blir ju väldigt tråkiga i sin duktighet ibland. Fråga: Vad är dealen med dessa ständiga Sverige-besök egentligen?

Jodå.

Travis är här - igen.

Lika duktiga, lika trevliga och lika ospännande som vanligt.

helskärm

Det känns ju som att den här brittiska kvartetten är i Sverige var och varannan månad - och den ständigt växande fan-skaran jublar okritiskt.

Själv tycker jag det skulle vara aningen trist om mina största favoriter var här hela tiden.

Det finns ett värde i att ransonera sig också - och i att sprida åtminstone en viss air av exklusivitet kring sig.

Särskilt tjatigt blir det nu eftersom Travis inte precis är det mest föränderliga bandet i världen.

Arenan är en något tristare lokal än Göta Källare, men i övrigt har jag svårt att hitta några påtagliga skillnader mellan den här stockholmsspelningen och den förra.

De levererar sina ofta hutlöst välskrivna popsånger med skärpa och värme - Fran Healy verkar vara en ytterst sympatisk figur - och i sina mest inspirerade stunder kan Travis framstå som ett mer väluppfostrat Oasis.

Men de svärmorsdrömmarna blir ibland också direkt tråkiga i sin präktighet och konserter får vara mycket, men inte tråkig.

Snälla, Travis.

Håll er härifrån ett tag nu.

Sverige-kvoten är fylld.

Per Bjurman