Bara några få låtar från ett tragiskt magplask

Läs recensionen av Therapys konsert

Therapy?

Plats: Klubben, Stockholm. Publik: Knappt 200. Längd: Drygt en timme. Bäst: "Screamager" och "Lonely crying only". Sämst: "Stalk and slash". Fråga: Elcello?

helskärm

Therapy? slog igenom 1994 med skivan "Troublegum", ungefär när grungehelvetet från Seattle började tyna bort.

Och frågan är väl om irländarna skulle ha omfamnats lika vitt och brett om inte ett band som Nirvana banat vägen för dem.

På den tiden svalde rockpubliken lite vad som helst, bara det var högljutt och en aning skitigt.

Visst, Therapy? verkade lyssna lite mer på Buzzcocks och Bad Religion än sina amerikanska kollegor, men gruppens poppunkiga hårdrock kändes lik förbannat som en del av samma våg.

Hur ska man annars förklara att något så ospännande och begränsat plötsligt nådde ganska stora framgångar kommersiellt sett?

Låtar som "Screamager", "Nowhere" och "Die laughing" kommer knappast att räknas som något annat än fotnoter när framtida böcker om rockhistorien skrivs.

Men åtta år senare framstår bagatellerna fortfarande med några få undantag som laddade höjdpunkter i gruppens liverepertoar, åtminstone jämfört med allt annat som Andy Cairns och kompani släppt på skiva.

De räddar med andra ord kvällen från att bli ett tragiskt magplask.

Therapy? öppnar för övrigt med "Gimme back my brain".

En talande låttitel.

Markus Larsson