Okej, ni kan få finnas
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-03
Rednex
The best of the west (pop)
Vi har inte alltid haft det så bra ihop, jag och Rednex.
Relationen har varit frostig, stämningen tryckt.
Jag brukade såga deras skivor i tidningen och Rednex brukade ge igen på scen.
En sommar i det gudsförgätna Strömsund, nånstans norr om Östersund, frågade en av medlemmarna den hängivna folkparkspubliken:
– Vet ni vad det är för likhet mellan Per Bjurman och en baja-maja? Både är lika fulla med skit.
Ah, minnen, minnen?
I dag kan jag se tillbaka på vår bittra konflikt som ganska? rar.
Ja, de kanske hade välgrundade skäl att vara vreda, som Göran Persson skulle sagt, men jag gick nog till överdrift i mina sågningar.
Det är i alla fall intrycket när jag nu spelar genom den här samlingen.
Kan inte påstå att det är ”bra”, i det ordets egentliga mening. Jag skulle inte drömma om att spela en sång som ”Wish you were here” för mitt höga nöjes skull.
Men det mesta är rätt harmlöst. Inget att hetsa upp sig över, liksom. Inte om man jämför med vad som komma skulle, med de verkligt vulgära och fördummande skojare som något år senare följde i Rednex fotspår.
Att ”Cotton eye Joe” – här i både originalversion och en kanske inte helt epokgörande 2002-remix – blev brottarhit och fortfarande spelas på, exempelvis. amerikanska idrottsevenemang känns i dag helt självklart.
Det är en synnerligen lyckad skämtlåt.
Men jag var så allvarlig på den tiden.
Kunde inte ta ett skämt.
Egentligen var allt som inte var Kurt Cobain eller Andreas Mattson
Nu sträcker jag ut en desillusionerad näve och säger:
Ni kan faktiskt få finnas.
Per Bjurman