Man blir dum i huvudet av för mycket sex

Gospel, pop, schlager och barnvisor. Carola har provat allt. Sveriges största sångerska berättar om livet, kyssen och kärleken till musiken.

Carola öppnar dörren och kliver in.

Hon har en läderkeps djupt nerdragen i pannan och skinnjacka med pälskrage och under den en mörk kritstrecksrandig kavaj med sammetsros på slaget och kritstrecksrandiga byxor och klackstövlar med lång, avsmalnande fot och spetsig tå.

Hon ser redo ut att när som helst dra iväg i 180 på bakhjulet på en Harley-Davidson. Hon ser sån ut tills hon tagit av sig keps och jacka.

Då ser hon ut som Michael Corleone i ”Gudfadern II” – med flätor.

Så såg hon inte ut senast jag såg henne. Det var förra vintern och hon stod på scen på varuhuset NK i Stockholm och framförde barnvisor från albumet ”Sov på min arm – sånger för stora och små”. Då hade hon på sig en tunika i transparent silke och under den en beige blus med paljetter och håret uppsatt som en riktig dam.

Det är två carolor – och det finns fler.

Det finns en tredje Carola som sjunger psalmer och gospel, en fjärde Carola som sjunger schlager, en femte Carola som sjunger musikaler och det finns matchande kläder åt dem alla.

Hon känns på ett självklart sätt hemma i alla roller. Utom i popen.

Säg Liam Gallagher. Säg Mary J Blige. Säg Fred Durst. Säg Britney Spears. Säg Ulf Lundell. Säg Eminem. Säg Per Gessle. Säg Mick Jagger. Säg Jocke Berg. Ja, ta vilken popstjärna som helst och deras namn associeras omedelbart till ett sound, en identitet.

Men vem är popartisten Carola?

Trots att hon är inne på artonde året av en lysande karriär är det en fråga som är omöjlig att svara på.

Inte ens hon själv är tvärsäker i frågan.

– Klart man funderat. Har vi gjort helt rätt? Det har ju funnits så många olika möjliga vägval för mig. Visst kan det kännas lite nervöst vad gäller plattan. Det är naturligt. Du vet, undrar hur det här går nu? säger hon till mig innan jag hunnit säga mer än hej.

Det var för ett och ett halvt år sen Carolas planer på en popplatta sipprade ut. Hon var i studio med Sweet Chariots, det vill säga Niclas Frisk (f d Atomic Swing) och Andreas Mattsson (f d Popsicle), och det lovade gitarrbaserad rock doppad i soul och gospel.

När albumet ”My show” släpps på måndag finns bara en låt från det samarbetet med, ”You + me”.

– Ja, men där får jag ändå lite grann? inte skylla på? men jag tog in skivbolaget i diskussionen och de ville ha pop, andra låtskrivare och inte göra en sån produktion som Mattsson och Frisk från början tänkt sig. I dag är ”You + me” omproducerad. De ville göra den och de andra låtarna vi jobbade på mera retro och jag kände, okej, det är coolt i Sverige, men Aretha Franklin gör det bra många hästlängder bättre och ute i Europa blir jag bara en blek kopia.

Andra dagar tänkte hon tvärtom.

– Ja, jag har haft den diskussionen på skivbolaget. Skulle jag göra hela plattan med Mattsson och Frisk? Jag har haft den tanken. Men Billy (Billy Bolero) på skivbolaget sa: Nej, jag tror mer på det här just nu. Och jag står bakom honom.

Det Carola gjort är en popplatta i enlighet med rådande mode med siktet inställt på radion. Det låter mera Whitney Houston än Aretha Franklin.

Hon kunde gjort en platta som lät helt annorlunda.

Hon kunde också gjort en musikal. Eller ett album med gospel och psalmer. Eller schlagerdängor.

Carola är mångsidig som ingen annan svensk artist och här är en teori: mångsidigheten vittnar inte om en brist på personlighet, ty då skulle hon inte haft en snart 20 år lång karriär på toppen, mångsidigheten är hennes personlighet.

– När jag var liten såg jag mig inte som sångerska. Det var mer att jag ville uppträda, att spela teater tillsammans med sången? Jag kanske hamnade på en kräftfest och skulle framföra ”Varför försaka en enda liten stilla kyss” eller ”Swing it magistern” och på roliga timmen sprakade jag av idéer, men det var hela tiden sång kopplat till teater.

Vid ungefär samma tid satt Per Gessle nån annanstans i Sverige och försökte skriva låtar i enlighet med favoriterna i skivsamlingen, det vill säga enligt bestämda ideal.

Carola har inte den bakgrunden.

Glädjen i att sjunga och uppträda var det viktiga. Vad hon sjöng, om det var en sång i den eller den genren eller av den eller den artisten, spelade mindre roll. Smaken var bred och kontrastrik. Bland favoriterna under uppväxten nämner hon namn som ABBA, Alice Babs, Boney M, 10CC, Elvis Presley, Mothers Finest, Björn Skifs och Barry Manilow.

Carola gjorde allt. Hon gjorde det med närvaro och utstrålning och vann från unga år den ena talangtävlingen efter den andra. En seger som 15-åring i vuxenklassen i Barnens Dags talangtävling ledde till att hon fick sjunga i det klassiska tv-programmet Hylands Hörna. Hon framförde Elvis låt ”If I can dream” och hade sekunden senare skivbolagsdirektören från Skara i luren.

– Det är Bert Karlsson. Jag vill skriva kontrakt med dig.

Ett år senare klev hon ut på scen och sjöng ”Främling” i Schlager-SM. När hon med samma låt representerade Sverige i Schlager-EM bänkade sig 84 procent av befolkningen framför tv-apparaterna.

84 procent. Sju miljoner människor.

Det är fortfarande det mest sedda programmet i Sverige genom tiderna.

– Ja, det smällde till så väldans? Jag blev som en familjemedlem. Det blev en relation. Nånting äkta. För jag bjöd så mycket på mig själv och gjorde en otrolig mängd intervjuer och folk fick lära känna mig. Det låg en spänning i det. Människor blev engagerade och undrade: Vart ska det här ta vägen? Och det undrar jag själv än i dag. För jag är inte färdig.

Carola hade kunnat fortsätta på den väg som ”Främling” och andra tidiga hitlåtar pekat ut. Men hon ville redan från början nåt annat. Eller rättare sagt: nåt annat också.

Det var inte så lätt när sju miljoner människor plus Bert Karlsson förknippade henne med schlager.

– Jag ville göra en gospelplatta. Det var en fråga om trovärdighet. Jag vann Schlager-SM 1983, tackade Gud och alla frågade om min kristna tro och sen sjöng jag ”Mickey” och ”Tommy tycker om mig”? Men Bert: Jojo, visst, en gospelplatta, den kan du göra längre fram? Det tog mig tio år, jag var på skivbolaget BMG och sa bara: Stopp, nu gör jag ingen annan platta. Nu ska jag göra gospel. För min trovärdighets skull, för min känslas skull, för att ge Gud äran. Det var lite tabu i Sverige. Men jag vågade bryta mot det.

Ibland krävs det integritet för att hålla rak kurs i ett artistskap. Ibland, som i Carolas fall, krävs det lika mycket integritet att ta ut olika kurser.

Men det har hindrat henne i popkarriären.

Dels för att hon ägnat sin uppmärksamhet åt så mycket annat och därför inte vårdat den på heltid, dels för att pop-publiken kan ha svårt att se äktheten i en artist som ena dan är Maria i ”Sound of music”, andra dan sjunger andliga sånger i Betlehem, tredje dan barnvisor på NK, för att fjärde dan kliva ut som kaxig poptjej.

– Alltså. Jag vill göra alla grejerna. Det är en unik plattform. Jag känner inget behov av att anpassa mig bara för att recensenter tycker att jag ska hålla mig till en sak och vara på ett visst sätt. Folk får ta mig som jag är.

Om folk läste sin bibel och gick i kyrkan skulle de upptäcka att allt hänger ihop.

– Kristen tro är radikal. Min tro är radikal. Jag tror på uppståndelsekraften och det är inget mesigt. Den kraften kan gestaltas i pop och rock. När Jesus hängde på korset kom det ett dån från himlen och folk reste sig ur sina gravar. Snacka om kraft. Och på tredje dan, Gud krossade döden. Där behövs det en elgitarr. Men man kan vända på det. Kraften i tron ligger också i att man får visa sig svag och låta Gud bli stor, där kommer psalmerna in, ödmjukheten och förkrosselsen, det finns flera sidor av en tro.

Psalmerna har hon klarat av. Nu riktas fokus mot pop och rock. Den svåraste uppgiften av dem alla. I sin övriga repertoar tolkar hon en existerande låtskatt. Identiteten som popartist måste byggas från grunden.

– Jag vill ha en knuff i ryggen för att hitta dit där jag ska vara på mina popproduktioner. Har inte nått dit än och det bottnar ytterst i att jag blev stämplad av schlagern i början. Så det är en utmaning jag har kvar. De närmsta plattorna är viktiga. Jag blir inte direkt yngre. Det är nu jag ska nå klimax. Jag menar, jag kommer alltid att hålla på med musik, men turné- och skivmässigt vill jag lägga krutet på de närmsta fem tio åren.

Det finns många sätt att nå ut på. Musiken i sig är ofta det viktigaste, men sällan det enda.

Till musiken kommer en livshållning. Det är snarare regel än undantag att artister sysslar med gränsöverskridande och kittlar publiken med lockelsen i det förbjudna.

Det handlar ofta om sex. I synnerhet för kvinnliga artister. TLC, Lil’ Kim, Madonna? De har rakt på sakt sjungit om oralsex och S&M och samplat samlagsstön och spelat in matchande videor. Det finns en risk att Carola i konkurrensen ses som en trist moralist.

– I dag sprutas det ut sex och sensualism. Ta bara Kylie Minogues senaste video? Allting verkar gå ut på det och då bjuder jag hellre på lite präktighet. Jag vill skilja mig från mängden och vara attraktiv i min utstrålning och med musiken i centrum. När jag var i Betlehem och spelade in julplattan kollade jag på MTV och det var bikinibilder och underdelsbilder i varenda video. Det är vad ungdomarna matas med. Alltså. Allvarligt talat. Hallå. Man blir dum i huvudet av för mycket sex.

Under en nästan två timmar lång intervju ställer jag knappt en fråga om Carolas tro men det hindrar den inte från att gång på gång dyka upp i hennes svar. Den är fundamentet.

– Skulle jag inte haft den? Jag är en människa som lätt skulle kunna ramla in i både det ena och det andra. Jag är spontan, impulsiv, våghalsig, smågalen? Utan gränserna min tro sätter hade det lätt kunnat bli destruktivt. Till exempel med droger. Som när jag sju dagar i veckan skulle vara en livssprudlande Maria i ”Sound of music”. 425 föreställningar på två år. Då tänkte jag: Nu skulle jag behöva dra i mig nånting nånstans. Jag fattar frestelsen. Hur man kan komma in i det för att hålla sig på toppen, att man så starkt identifierar sig med artistrollen att allt står och faller med det. Då är det viktigt att ha koll på verkligheten, på vad som är viktigt.

Somliga religiösa kan vara irriterande. Så tvärsäkra. Så i total brist på tvivel. Det blir nåt självgott och arrogant över dem.

De värsta exemplaren kallas fundamentalister.

De är inte bara irriterande, de är farliga. Carola tillhör inte dem.

Skilsmässan från Runar har fått henne att tänka över saker. Som det här med sex och samlevnad före brudmarschen fram till altaret och prästen.

– Jag har nått så långt i läkeprocessen efter separationen att jag välkomnar och längtar efter en tvåsamhet men står inför frågorna: Vågar jag? Och hur? Jag pratar med vänner och även andra inom kyrkan om det här att inte bo tillsammans innan äktenskapet. Jag och Runar gjorde inte det av religiösa skäl och oj, oj, oj? Det gick lite fort där? Det var inte därför vi gjorde slut men förälskelsen gör en blind. Blir det nån nästa gång kommer jag vara väldigt mycket mera saklig, kolla igenom killen, se var han kommer ifrån, vad han har i bagaget, syna med lupp och det vet jag att även mina vänner och väninnor kommer göra.

Carola är medkompositör till sju av låtarna på ”My show”. En av dem heter ”A kiss goodbye”.

You never thought that I would get over you

What an illusion

That I could never find a man like you

But deep inside you know it, I’m the stronger one

I’m a survivor

I’ll live my life alone until I find someone

Who doesn’t run when love is gone

Give me a kiss goodbye, darling

I hold my head up high and without you

I fly so high, I’ll get over you

You know it’s true

Det låter som adressaten är Runar. Ett påstående som får Carola att sjunka ner med huvudet mellan knäna i ett försök att tygla ett gapskratt.

– Ja? Eh? Många tankar far igenom ens huvud när man sjunger? Låten hette från början ”Give me a reason why” och det var inte jag som kom på att ändra den till ”A kiss goodbye” men det var ett väldigt bra alternativ. Folk får tolka det som de vill. Men nånstans fanns väl en liten tanke på?

Runar?

– Ja, nånstans for en tanke åt det hållet.

Om hon skriver mot en kille så sjunger hon med en annan. Han heter Mattias Håkansson och det är honom Carola innerligt pussar på bilden som först dök upp i veckopressen i slutet av augusti och sen har synts lite här och var.

Det är Mattias som skrivit första singeln från ”My show”: ”The light”.

– Vi var lite mer än vänner och han skrev och spelade in en låt om mig till min födelsedag förra året. Det var en oerhört smickrande present. Låten var riktigt bra. Jag bara: Har du fler låtar? När han kom med ”The light” gick jag i taket.

De träffades första gången på ett bröllop förra våren.

– Mattias spelade där i ett coverband. Jag var gäst men gick upp och gjorde U2:s ”Pride” med dem. När det var dags för extranummer blev jag uppkallad igen. Jag körade bara och kände igen låten men kunde inte placera den. Den hade en helschyst vers. Sen kom refrängen? Det var AC/DC:s ”Highway to hell”.

Carola klev av scen med en vänlig gest. Hon ville inte åka motorväg till helvetet. Inte ens sjunga om det.

– Jag vill göra kraftfull musik. Pop. Rock. Musik med energi. Men jag vill göra det med rent hjärta.

Tore S Börjesson