Rymdäventyret ”Moonfall” är en långtråkig katastroffilm
Publicerad 2022-02-03
Moonfall
Regi Roland Emmerich, med Halle Berry, Patrick Wilson, John Bradley, Michael Pena, Charlie Plummer.
SCIENCE FICTION Något händer med månen. Den ändrar sin omloppsbana och är på väg att snurra närmare jorden. Mänskligheten har bara veckor på sig. Var finns Hjältar som kan rädda världen?
Det här kunde bli spännande och värt att diskutera som Netflix-aktuella ”Don´t look up”. Men nej, det är dessvärre specialeffektsfrossaren Roland Emmerich som gjort ännu en katastroffilm. Katastrof är ordet.
Emmerich gör gärna bombastiska filmer där mycket går sönder: ”Independence day”, ”Day after tomorrow”, ”Godzilla” och ”2012”. Nu ödeläggs stora delar av jorden med digitala effekter.
Här finns några tidigare astronauter som hamnat på olika plats i livet. Relationer som ska repareras. Föräldrar och barn som inser hur viktiga de är för varandra när Emmerich kastar skyskrapor och glödande materia på dom. Det mänskliga samspelet är bedövande förutsägbart och oengagerande.
En av filmens huvudpersoner har en knasig konspirationsteori om månen. Han visar sig ha rätt. Det finns en mycket bättre film med liknande filosofisk ambition: ”Osten är slut” med lergubbarna Wallace & Gromit. Där far de till månen med en hemlagad raket, eftersom månen gjord av ost. Brittiska animerade kortfilmen är en lyckad komedi. Teorin om ost är mer trovärdig än töntiga ”Moonfalls” ihåliga manus.
Det finns för många pratiga förklaringar, men trots det hänger filmen dåligt ihop. Och känslosamma repliker som ska vara storslagna men mest orsakar hånskratt. ”Moonfall” är ett bullrande pekoral.