Nyqvist: Jag kommer att få så mycket stryk
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-27
Michael i stor intervju om: Besvikelsen över bortklippta scener Litteratursnobbism Sin nya roll – som författare
Michael Nyqvist har gjort succéer som ”Grabben i graven bredvid” och ”Så som i himmelen”. Polis i Beck och Arns pappa. Nu ger han ansikte åt undersökande reportern Blomkvist efter Stieg Larssons bästsäljare.
En spännande film. Men Michael Nyqvist är ledsen för det som klipptes bort. Sexlivet med arbetskamraten. Bakgrunden som elitsoldat.
Det finns en kärleksaffär mellan Mikael Blomkvist och hans chef Erika Berger (Lena Endre) i boken. Inte i biofilmen.
– Vi var alla ledsna att den inte kom med i filmen.
Men det spelades in?
– Ja, den kommer i längre versionen. Det är en stor del i berättelsen, moralen och relationen dom har. Den är rätt rolig. Drömmen för många. Man har lite otvunget sex, jobbar ihop, är inte svartsjuka. Det är det väl ingen som lyckas med, utom Mikael Blomkvist och Erika.
Deras förhållande påverkar också Lisbeth Salander.
– Ja, hon får en kris. Men det spåret och mycket annat kommer i tv-versionen. Erika besöker Mikael och ser att Lisbeth finns och det är som om de ger upp drömmen om sitt förhållande, och om sin tidning. Det är utopin som försvinner, den gamla vänsterdrömmen.
”Jag var verbalaggressiv”
Hur var det att spela journalist?
– Spännande. Undersökande journalister var idoler för oss postpunkare. Jag följde tidskrifter som Partisan och ETC noga när jag var ung. Jag var verbalaggressiv.
Du har Mikael Blomkvists vänsterbakgrund?
– Ja, hans moral och etik. På ett sätt är intrigen en dröm, att avslöja en korruption som genomsyrar hela svenska samhället.
I böckerna sägs att han är gammal elitsoldat. Här syns det knappt.
– Det där saknade jag. Det var jag lite sur på. Vi skrev om scenen i skogen i biofilmen, men i de senare historierna ser man att han kan greppen. I vänstergängen där jag umgicks var det jättemånga som var kustjägare. Och jag sökte dit själv. Sedan fick jag frisedel. Jag skulle spela teater.
Skulle höra av sig
Man får väl inte frisedel för att spela teater?
– Nej, det står på frisedeln att jag ska höra av mig när jag mår bättre. Nu finns ju inte försvaret kvar.
Men du växte väl upp på
Lidingö?
– Ja, men det var väldigt lätt att vara fel där. Hade du bara fel dojor var du kommunist. Det var en anarkistisk attityd jag hade. Intellektuell fotbollshuliganism.
Läste du Stieg Larssons böcker när de kom, som alla vi andra?
– Nej, jag höll mig undan. Jag har inte läst ”Snabba cash”, ”Da Vinci-koden” eller ”Sagan om ringen”.
Men du läser?
– Jag är väl mer litteratursnobb. Jag gillar äldre böcker. Montaigne. Tycker väldigt mycket om Tranströmer.
Bok i höst
Nu har Michael Nyqvist själv skrivit en bok. ”När barnen lagt sig” kommer ut i höst.
Vad fick dig att skriva den?
– Skådespelare förväntas inte kunna stava eller knyta skorna. Det är jag rätt trött på. Jag har arbetat med boken i flera år. Det finns något bubbel och sorl som jag inte tycker om, lättvindighet och nonchalans. Jag ville skriva något som inte är det. En tankebok. Om situationer som jag inte är stolt över, som jag varit med om och ställt till.
– Det är förstås helt pundigt att skriva en bok. Jag kommer att få så mycket stryk.
Har du alltid skrivit?
– Ja, egentligen. Det finns några dåliga grejer som ligger hemma.
”Penis kan inte tänka”
Vad? Dikter?
– Dikterna ska vi inte ens prata om. Jag har skrivit en pjäs som spelades två gånger på Soppteatern, ”Penis kan inte tänka”.
Det är en annorlunda titel.
– Det är en gammal devis från Casanova. Pjäsen handlar om en kille som söker sina rötter. Den ende italienare jag kände till var Casanova. Det började med att jag som 8-åring frågade fröken om Italien och hon sa ”det är bara casanovor som går sängvägen”.
”Gör det ont kostar det”
Det var en lång inspelning av de tre Millennium. Ett och ett halvt år.
– Ja, det kändes bortskämt att få andas med kameran så länge. Och arbeta med mina idoler varje dag. Per Oscarsson, Sven-Bertil Taube, Ingvar Hirdwall ... Jag hade 80 inspelningsdagar enbart på första filmen.
Det blir väl mycket pengar också?
– Ja, vad säger man? Om det gör ont så kostar det också.
Du är väldigt flitig och med i många saker. Blir det aldrig för mycket?
– Jag har det i mig sedan barnsben att arbeta bör man annars dör man. Jag har alltid betalt hyran, fast jag verkligen varit fattig. Jag blir nervös av att inte jobba mycket. Det är en barnhemssjuka. Man litar inte riktigt på sin existens.
Vill du att den internationella uppmärksamheten kring Millennium-filmatiseringarna ska leda till nya jobb?
– Jag hoppas de här filmerna gör att jag får kontakt med folk som jag annars inte skulle fått kontakt med. Som skådespelare är jag mest nyfiken på att få göra helt andra saker. Man måste vara med i något som verkligen syns för att kunna göra det andra.
Ogillade haussen
Du har väl verkligen varit med i mycket som synts?
– Jag har inte valt för att jag trott det ska bli publikframgång. Inte det här heller. Det var sådan hausse kring vem som skulle spela Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. Det där ville inte jag hålla på med. Det var en nivå som när man pratar om lag Syd och Nord och om rätt låt vann. Det lät inte sunt.
– Sedan träffade jag regissören Nils och kände att det verkligen kunde bli intressant.
Hur är du att jobba med?
– Man måste försätta sig i ett frikopplat läge när man filmar. Jag har lite bisarra sätt att komma dit.
Som vad?
– Jag måste göra rummet till mitt. Jag kan plötsligt börja klappa i händerna. Det gör att jag lämnas i fred. Jag kan verka sinnesjuk. Eller göra armhävningar. Jag vägrar att ställa mig framför kameran förrän det är dags. Och det hatar vissa så klart.
Michael om...
... Millennium-trilogin:
– Stieg Larssons böcker läste jag när jag hade fått rollen. Och fastnade direkt. Jag var absolut den värsta föräldern eller maken eller vännen när jag plöjde de tre böckerna. Jag glömde att jag skulle spela. Jag bara läste.
... ”Ladies night”:
– ”Ladies night” lockade mig för att det var så otroligt politiskt inkorrekt. Jättevuxet av mig. Folk trodde jag var knäpp i vissa läger. Jag hade aldrig sjungit på scen och tyckte det var jättekul. Jag var nånstans i livet där jag behövde skaka om mig. Jag tog roller för
givet. Det var ett plufsigt tillstånd som jag inte tyckte om. Men jag hade inte fattat riktigt vad ”Ladies night” var. Som en möhippa genom hela Sverige. Mer bag-in-box än konsert.
... Liza Minnelli-turnén:
– Jag ville kunna säga ”jag har jobbat med Liza Minnelli”. Där var jag konferencier, och hoppades det skulle utveckla självkänslan. Det gjorde det. Hennes kondition var väl inte bra på alla ställen. Det var både skrämmande och intressant. En konsert i Stockholm var hon jävligt bra och där syntes utstrålningen. Magiskt.