12 bra kapitel blir dussinfilm
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-13
Watchmen är hyfsat trogen förlagan
Regi Zack Snyder, med Billy Crudup, Malin Åkerman, Patrick Wilson.
En banbrytande seriebok har blivit en blodtörstig actionfilm.
Som album är kapitlen i ”Watchmen” en säregen historia om ett parallellt USA. Där människor klädde ut sig på riktigt till maskerade hjältar och blev privatpoliser innan sådant förbjöds i lag. Där en forskare förvandlades till oövervinnerlig superhjälte efter en stråldos, och användes som militärt vapen av USA som därför vann i Vietnam. Där Richard Nixon blev omvald flera gånger till president och där terrorbalansen mellan Sovjet och USA gjort människor allt räddare.
”Watchmen” kom i mitten av 1980-talet och blandar tradionellt seriealbum med andra berättarstilar. Det finns till och med en piratdoftande serietidning som löper inne i den andra historien.
Filmen är hyfsat trogen förlagan, minus en del. Det är november 1985 och en man blir mördad i inledningen. Han har varit The Comedian. Under förtexterna ges en snabb historik över de maskerade brottsbekämparna från 1930-talet och framåt och deras gemensamma medborgargarde.
Einstein, parallella universum, kvantfysik och själva Tiden är ämnen i boken. Filmen har med det mesta, men så fort det blir chans till våld är filmen brutalare och blodigare. Zack Snyder, som redan i osympatiska ”300” visade att han föraktar svaga människor och hyllar styrka och hämnd, har ökat våldet i ”Watchmen”.
För den som vill ha snabb action är ”Watchmen” för rörig. För den som vill ha något att tänka på är filmen för ytlig. Den är varken ”Bourne” eller ”Babel”.
”The dark knight” och ”Spiderman”-filmerna säger mer om dilemmat att vara en maskerad hjälte med tråkig vardagsidentitet.
Bra skådespelare dock. Jackie Earle Haley och Patrick Wilson var båda med i ”Little children”. Billy Crudup ger tyngd åt Dr Manhattan och Malin Åkerman är den färgstarka Silk Spectre II, alias Laurie Jupiter i en dräkt på gränsen till parodi.
Sångerna låter udda. ”Alll along the watchtower” är citerad i serieboken, och är väl ett logiskt musikval. Annars känns musiken underligt plockad, och när Leonard Cohen får sjunga sin ”Hallelujah” medan två av huvudpersonerna har sex med varandra blir det bara töntigt och skrattretande.
Anledningen att de har sex i sina hjälteuniformer? Han kan inte få stånd i vardagskläderna. Pikant.
”Watchmen” ser häftig ut, och detaljer som Rorschachs mask blir ännu bättre på film. Dr Manhattans blå svävande väsen får en mäktigare aura på bioduken.
Men två timmar och 40 minuter är för långt för något som inte har mer att säga. Tolv originella seriekapitel har blivit en dussinfilm.