Nattsvart film som växer

Jan-Olov Andersson

Gomorra skildrar maffialivet i Neapel

Italienskt drama av Matteo Garrone, med Toni Servillo, Maria Nazionale, Salvatore Cantalupo m fl.

helskärm

Filmen vann stora jurypriset i Cannes, fem priser på europeiska filmgalan och är Italiens Oscars-bidrag. Fast man bör nog inte ha för höga förväntningar. ”Gomorra” är ingen ”Gudfadern”-liknande historia, utan snarare en film som växer i ens tankar efteråt, medan den känns lite rörig när man ser den.

Åtminstone om man ännu inte har läst Roberto Savianos bok om camorran, maffian i Neapel. En bok som väckt sådan uppståndelse och blivit sådan succé att författaren lever under dödshot från camorran.

Filmen berättar (minst) fem parallella historier. Här finns inga självklart goda eller onda. Inga för oss svenskar kända skådespelare. Det är nästan som att se en dokumentär. Om ungdomar med naiva drömmar om att livet i camorran ska vara som i ”Scarface”. Om penga­indrivare, torpeder, skräddare, maffiabossar som dumpar giftigt avfall och så någon enstaka envis person som försöker att leva sitt liv på rätt sida av lagen.

En fascinerande men nattsvart bild av livet i Neapel. Att vara underhuggare i camorran ger respekt, men tycks i längden vara lika enformigt som ett jobb vid löpande bandet. Fast mer livsfarligt.