En kamp – för att slippa bli som sin far

Inga hastiga rörelser i tre timmar långt epos

Stefan Hedmark

Det vildväxande päronträdet

Regi Nuri Bilge Ceylan, med Dogu Demirkol, Murat Cemcir, Bennu Yildirimlar.

FILMRECENSION. Mitt i vår vinterdvala kommer en film som vill samtala lite. Om Turkiet och om vart ditt liv är på väg.

Ta med en extra kudde för rumpan.

DRAMA. En film av den turkiske regissören Nuri Bilge Ceylan är inget du sveper på en kaffepaus. När han vann Guldpalmen i Cannes 2014 var det med det tre timmar och 16 minuter långa eposet ”Vinterdvala”.

”Det vildväxande päronträdet” är något kortare. Bara tre timmar och åtta minuter.

Vi möter Sinan (Dogu Demirkol) som är klar med sina universitetsstudier och återvänder hem till den by där han växte upp. Han har planer på att få en bok publicerad, men det är lättare sagt än gjort.

Det första han möts av i byn är en man som kommer fram och påpekar att hans far är skyldig honom guld. Idris (Murat Cemcir) har brottats med spelskulder förr och hans lärarlön räcker inte för att mätta begäret.

Filmen, som är delvis skriven av regissören och hans fru Ebru Ceylan, är mycket dialogdriven, med en kamera och klippning som sällan gör hastiga rörelser. I vissa scener fångar Ceylan ögonblicket; kameran lämnar långsamt huvudpersonerna och vilar på, till exempel, rasslande lövträd.

Den initierade Turkietvetaren kommer att känna igen teman i de långa diskussioner som Sinan ger sig in i, som har att göra med synen på religion (vi möter två yngre imamer) och kultur i samhället (Sinan blir uppläxad av både en berömd författare och en potentiell finansiär som föraktar det intellektuella).

Men Ceylan tacklar även det personliga, som i skildringen av en ung persons rädsla för att den enda vägen han har framför sig är att bli lika misslyckad som sin far.

Ditt engagemang i filmen kommer att bero på hur mycket du läser in i och berörs av det som sker bakom den generösa ordsvadan.

”Det vildväxande päronträdet” har biopremiär på fredag, den 4 januari.