Socialrealism som övergår i ren poesi

Emma Gray Munthe

Fish tank

DRAMA Regissören ­Andrea Arnold hyllades nästan unisont för långfilms­debuten ”Red road”. Själv var jag inte lika förtjust, men med ”Fish tank” övertygar hon desto mer. Filmen börjar visserligen enligt en typisk, och vi det här laget ganska klyschig, brittisk socialrealism-­modell à la Loach: Fula betonghus, grov dialekt, en 15-åring – Mia – som är både skränig, fulmunnad och dansk skalle-benägen, och så en mamma som gillar att festa.

Men snabbt börjar socialrealismen och det fula samsas med ren poesi. Kanske är det det fina fotot, hur Arnold skapar stämning och känsla, eller hur hon perfekt fångat Mias attraktion till mammans heta nya kille som gör det. Klart är i alla fall att hon gör det, och hon har manat sina skådespelare till fantastiska prestationer. ”Fish tank” är vacker och rörande, rolig och obehaglig, och innehåller en så fin mor/dotter-scen att den skulle kunna försätta cyniska berg i gråt. Se!