Högklassigt rakt igenom

21 gram är djupt gripande och får man grubbla en stund blir den ännu bättre

helskärm

Drygt vikten av ett normalt brev. Så mycket lättare blir kroppen när livet slocknar. När själen lämnar kroppen.

Så förklaras titeln på mexikanske regissören Alejandro González Iñárritus uppföljare till mästerverket ”Älskade hundar” (2000). En film som berättade tre historier med många hopp fram-och-tillbaka i tiden. Ett antal människoöden förenades via en hemsk olycka. Bilden av detta filmiska pussel klarnade inte förrän alldeles mot slutet.

På precis samma sätt kan man beskriva ”21 gram” - fast med tillägget att döden spelar en mycket väsentlig roll. Döden i sig, fruktan för döden, kärlek som dör, drömmar som dör. ”21 gram” är, som ni kanske förstår, inte direkt en film som sorteras in i facket ”må bra-filmer”.

Paul ( Sean Penn) är en matematikprofessor i desperat behov av en hjärttransplantation. Cristina ( Naomi Watts) är en tvåbarnsmamma som just blivit kvitt sitt drogmissbruk. Jack ( Benicio Del Toro) är en före detta brottsling som nu håller sig på rätt sida av lagen genom sin nyvunna och närmast fanatiskt religiösa tro. En olycka kommer att ändra deras liv”

Den röriga berättarstrukturen fungerade bättre i ”Älskade hundar”. Det är faktiskt möjligt att denna djupt gripande film hade berört ännu mer om den berättats på ett mer traditionellt sätt. Om man som åskådare inte hade behövt anstränga sig till max första halvtimmen för att över huvud taget få någon ordning på vad sjutton som händer på filmduken.

Helhetsintrycket, särskilt när man efteråt har grubblat på filmen ett tag, är dock mycket starkt. Trots att det blott är Iñárritus andra långfilm, är det få som behärskar filmmediet så suveränt. Det är sällan man ser så hög klass på allt i en film - manus, foto, musik, skådespeleri - som i hans båda filmer.

Penn, Watts och Del Toro agerar alla på höjden av sin förmåga, ett antal birollsskådespelare är minst lika bra.

21 gram

Jan-Olov Andersson