Ensamheten i glaskupan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-18
Fjärilen i glaskupan är en tänkvärd och unik film
Franskt drama av Julian Schnabel med bla Mathieu Amalric, Emmanuelle Seigner och Max von Sydow.
Jean-Dominique Bauby var 43 år gammal och levde ett glassigt liv i Paris som chefredaktör för franska Elle då han 1995 fick en stroke. När han vaknade upp tjugo dagar senare konstaterade läkarna att han hade drabbats av så kallat locked in-syndrom.
Hans hjärna fungerade felfritt, men då han varken kunde prata eller röra sig så var hans enda möjlighet att kommunicera med omvärlden att blinka med sitt vänstra öga.
Trots detta lyckades Bauby författa sin självbiografi – genom att blinka när en person som sakta läste upp ett omkastat alfabet nådde rätt bokstav. Och det är på den självbiografin som ”Fjärilen i glaskupan” är baserad.
Julian Schnabel berättar en stor del av historien ur Baubys eget perspektiv. Vi får höra hans tankar, som är ömsom bittra, ömsom filosoferande, ömsom panikslagna och ömsom humoristiska, och vi är en bra bit in i filmen innan vi ens får se hur huvudpersonen ser ut.
Detta gör det lätt för tittaren att sätta sig in i Baubys klaustrofobiska situation, men det är också smått tålamodsprövande – precis som det ständiga rabblandet av franska bokstäver.
Men ”Fjärilen i glaskupan” är värd ansträngningen. Det är en tänkvärd och unik film, som påminner en om hur skirt livet är utan att bli sentimental, och som dröjer sig kvar och fortsätter att växa långt efter att eftertexterna har slutat rulla.
Dessutom är den otroligt estetisk, med bedårande nordfranska kustmiljöer och idel vackra kvinnor runt Baubys sjukbädd.