Har ett slags oro i sig
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-20
Moodysson lär få många att rannsaka sig själva genom ”Mammut”
DRAMA Det där att få arbete, karriär, äktenskap, barn och fritid att gå ihop ... så uttjatat det har blivit, både som samtalsämne och i några fesljumma tv-dokumentärer.
Ordet fanns inte när trebarnspappan Lukas Moodysson fick idéen till ”Mammut”, annars hade han nog tänkt ”livspusslet, my ass, vad futtigt, det här är större än så!”.
Och så tacklade han ämnet i en internationell storfilm för 70 miljoner kronor som också är en global berättelse om hur den rika västvärlden utnyttjar jordklotets fattigare länder.
Redan under förtexterna känner man att som man har saknat den Lukas Moodysson som i
sina bästa filmer – ”Fucking Åmål”, ”Tillsammans”, ”Lilja 4-ever” – förmått skildra livets svårigheter med sådan medmänsklighet, empati och, ibland, humor.
Det här är en scen ur ”Mammut”:
I badrummet i en lyxvåning i New York står nästan utbrända kirurgen Ellen ( Michelle Williams) och pratar med familjens nanny, filippinska Gloria ( Marife Necesito), som samtidigt skurar toaletten.
– Det är inte lätt att vara förälder, säger Ellen.
Hon visar noll intresse för om eller vad Gloria svarar. Tycks aldrig ens fundera över att Gloria passar Ellens 8-åriga dotter ( Sophie Nyweide) bara för att det är hennes enda chans att gno ihop pengar till en värdig framtid för de två söner (10 och 7 år) hon har lämnat kvar i Filippinerna.
Det är ”Mammut” och dess budskap i ett nötskal. En historia om föräldraskapet och vilket pris man får betala för det – av fri vilja eller av tvång.
Moodyssons film hoppar mellan New York och Filippinerna. Mellan lyxproblem och kamp för överlevnad. Genom att Ellens make Leo ( Gael García Bernal) drar på affärsresa till Bangkok och den thailändska övärlden, tangeras även temat från ”Lilja 4-ever”, sexindustrin.
En film som är både intim och storslagen. Fantastiskt skådespeleri från alla inblandade och ett intensivt bildspråk gör att man kommer nära alla rollfigurer. Och vilket sinne för detaljer. Som att om ett barn åker hiss, vill det alltid trycka på knappen.
Jag blev djupt berörd av både enskilda scener och filmen som helhet. Den är så oförutsägbar och har ett slags oro i sig, så man vet aldrig om det ska sluta lyckligt eller i katastrof. Det stora känsloladdade ögonblick den lite grann bygger upp inför, uteblir. Å andra sidan lär dess ironiska slutkläm ge upphov till både moraliska diskussioner och självrannsakan i väldigt mångas liv.