Ed Sheerans ”exklusiva konsert” – som en efterfest på Mellon

Markus Larsson om spelningen i Stockholm

Ed Sheeran på Grand hotel i Stockholm på torsdagskvällen.

Melodifestivalen börjar tidigt i år igen.

Eller förlåt.

Det är ju Ed Sheeran som spelar i Spegelsalen i Stockholm.

Någonstans blir det ändå lite förvirrande.

Den saliga röran på Grand hotel i Stockholm känns bekant och fullständigt främmande på samma gång.

Här står komikern Per Andersson. Här är Laila Bagge. Här hänger Måns Zelmerlöw med en öl. Här glider rapparen 1Cuz fram bakom sin mask.

Här minglar journalister, jurymedlemmar från ”Idol”, pr-folk från musikbranschen, unga och gamla profiler från reklamradion, Spotify-personal och självaste influensan, förlåt, influencers.

Här står även, tja, jag.

Det är trångt, varmt och packat

Jag ber om ursäkt å allas vägnar. Roligare än så blir tyvärr inte en ”VIP-lista” på ett svenskt evenemang. Mycket har förändrats sedan pandemin slog till, men inte det.

Situationen liknar nästan obehagligt mycket en efterfest under Melodifestivalen.

I själva verket är det ett showcase av den gamla skolan. Under kvällen hör jag flera personer viska om hur allting påminner om hur det var på 90-talet:

Vräkiga events i vräkiga lokaler med riktiga artister som folk faktiskt har hört talas om. Det är trångt, varmt och packat.

Vi väntar på att Ed Sheeran, den berömda barden från Halifax i England, ska gå upp på scenen och riva av några låtar.

Sheeran har varit upptagen under sitt snabba pr-besök i Sverige. Han har gjort ”Skavlan”, suttit i radion, träffat fans och årets ”Idol”-deltagare, mött Benny Andersson, hängt hemma hos producenten och låtskrivaren Shellback och ska även förhandsbanda ett framträdande till veckans avsnitt av ”Idol”.

Ed har till och med, tack vare Tiktok, synts på Oscar Zias Instagram.

Det är en underbar värld.

Duh? Sätt dig ner, Homer Simpson

Ed Sheeran är både världens varmaste och mest krassa superstjärna.

Min favorithistoria om honom kommer, som så mycket annat, från en öppenhjärtig intervju i brittiska upplagan av magasinet GQ, 2017.

Förutom att han framstod som en besatt siffernisse, tävlingen om vem som sålde mest verkade lika viktig som musiken, avslöjade han bakgrunden till den förfärliga ”fiddle”-låten ”Galway girl”.

Mellan höft och kalufs uppskattade han att det fanns minst över 400 miljoner människor i världen som är eller känner sig som irländare. Skulle inte de bli glada av en irländsk låt? Ingen hade ju gjort något för dem på topplistorna sedan The Corrs.

Nu ställer någon sig säkert upp och råmar om att popmusiken alltid har fungerat så här, att Sheeran inte är mer kalkylerad än Madonna, Beyoncé och Bruce Springsteen.

Duh? Ja? Sätt dig ner, Homer Simpson.

Det uppfriskande var att han till skillnad från de flesta var ärlig. Däremot kan vi diskutera om någon annan artist har utmanat publikens öron lika lite som Sheeran.

Minikonserten är inget som någon kommer att prata särskilt mycket om i framtiden. Kom igen. Det här är själva definitionen av ett företagsgig på autopilot.

Kan trots allt vara världens sämsta låt

Inte för att Ed har en tacksam uppgift. Förutom några infösta och tappra fans står majoriteten mest och skramlar med sina drinkplektrum i fickan under balladen ”Perfect”.

Men det går inte att blunda för hantverket på scenen, där Sheeran loopar sig själv, sjunger i två mikrofoner och byter mellan en imponerande mängd gitarrer på kort tid. Han bestämde sig tidigt för att lyckas genom att göra fler konserter än sina konkurrenter, och det märks.

Vi får i alla fall en föraning om vilka små jordbävningar ”Shape of you” och hyfsat färska singeln ”Bad habits” kan orsaka på en aningen större arena i Göteborg nästa sommar.

Han spelar den inte, men han hade säkert kommit undan med ”Galway girl” också.

Vilket säger en del.

Det kan trots allt vara världens sämsta låt.

Följ ämnen i artikeln