Plågsamt gripande

Håkan Steen

helskärm

ROSKILDE. Neil Young skruvar om sin bländande vinterturné till ett alldeles lagom publikfriande format.

Behöver jag nämna att det blir en delikat festivalshow?

Neil Young kom till Köpenhamn i vintras och bjöd på en mästerlig föreställning, uppdelad i en akustisk och en elektrisk del, med en ”Live rust”-anstruken inramning löst baserad på låten ”The painter”. Young i färgfläckig kavaj och en konstnär som målade tavlor om låtarna.

Tack vare en synnerligen cool, oförutsägbar setlista och ett band fullt av rårutinerade Young-musiker från förr och nu blev det den bästa rockkonsert jag sett på väldigt länge, fem väldigt självklara plus.

Inte lika magiskt

Det här är festivalversionen av samma show, något avskalad, lite kortare, lite mer publiktillvänd i låtvalet, lite mer elektrisk.

Och därför kanske inte riktigt, riktigt lika magisk.

Men den evigt unge kanadensaren är obegripligt laddad även i kväll, det hörs i det långa, sprakande gitarrsolot i ”Words”, det syns i den galna blicken när han slår av ”Fuckin’ up” eller när han sliter strängarna av sin exceptionellt elektriska gitarr i den avslutande neilyoungifieringen av Beatles ”A day in the life”.

Han pumpar ut klassiker som ”Powderfinger” och ”Cinnamon girl” men finast är det akustiska partiet, med bland annat ”Unknown legend” och ”Old man”.

Grattis Göteborg

När han sjunger om sorgen och hoppet som går hand i hand i ”Oh lonesome me” rusar rent plågsamt starka känslor runt i publikhavet.

Ni som ska se det här på Way Out West i augusti är bara att gratulera.