Jills covers fick mig att upptäcka Dolly

Band och artister som gör covers tillhör b-laget.

De är inte riktigt lika ”fina”, lika coola som de som skriver och framför egen musik.

Att göra covers är en nödutväg när det egna materialet inte räcker till.

Det är en uppfattning som man ofta möter.

Min åsikt? Det är vansinnigt modigt att göra covers. Att ta någon annans låt, göra om den – tolka den – är ett vågspel. Ofta är det ju låtar som redan är stora hits som görs om. Risken att covern blir sämre än originalet är överhängande – och gör man dåliga covers är man ute i kylan. På riktigt.

Lyckas man däremot med konststycket att få till en riktigt bra version av låten kan det bli succé.

Och låten får nytt liv. Ofta för det med sig att en helt ny generation får upp ögonen – öronen! – för låten. Inte sällan bara för den nya coverversionen – utan också för originalet.

Det enda jag visste om Dolly Parton innan jag hörde Jill Johnsons covers var att hon var en liten sångerska med stora bröst. Sedan föll jag som en fura för Jills fantastiska versioner av ”Why’d you come in here looking like that” och ”Jolene” – för att sedan även lyssna på Dollys originallåtar.

Än mer fäst är jag vid Jills version av ”Angel of the morning”, som i originalversionen sjöngs av sångerskan Merilee Rush 1968 – 20 år innan jag fötts. Jag är tacksam för Jills cover – annars hade jag kanske aldrig fått höra denna underbara låt!

Inom den moderna dansbandsvärlden spelar banden covers flitigt. Inte sällan levererar de låtarna bättre än originalartisterna. Ta till exempel Michael Sembellos ”Maniac” från klassiska ”Flashdance”. Måns Zelmerlöw har gjort en riktigt bra tolkning av den. Dansbanden Shake och Casanovas gör kanske ännu bättre versioner som alltid får det att spritta i benen på mig.

Fantastiska dansbandet Blender är kanske mest kända för sin version av Johnny Logans ”Hold me now”, som de framförde för första gången i ”Dansbandskampen” 2009.

Johnny Logan ska ha hört låten – och själv sagt att den är bättre än hans egen.

Visst, många av de covers som görs kunde vi vara utan. Men vissa – och det är det jag vill säga – kan bli riktiga guldkorn för både de som gör dem och för oss som lyssnar.