Först reklam – sedan rasar allt
Är du kändis?
Vill du tjäna pengar på att sprida vetskapen om att din karriär är på väg käpprätt åt helvete?
Bli ”ansiktet utåt”!
Inget barn har väl någonsin på frågan ”vad vill du bli när du bli stor?” svarat ”hmm ... ansikte utåt för någonting vore trevligt”.
Och jag har mycket svårt att inbilla mig att vuxna människor sitter på Arbetsförmedlingen och suckar drömskt och säger ”om jag bara fick bli ansiktet utåt för någonting så skulle mitt liv kännas meningsfullt”.
Hur kommer det sig då, om ingen vill bli ansiktet utåt för någonting, att var och vartannat företag ändå lyckas ha ansikten utåt?
Pengar. Svaret är pengar.
Är man som företag smart skaffar man sig ett fiktivt ansikte utåt, som boxer-Robert eller Ronald McDonald. Är man snål tar man en okändis och hoppas på att okändisen förvandlas till kändis genom en natt (exempelvis Comhems Judit och Judit).
Är man som företag spritt språngande hagalet och våghalsigt pröjsar man astronomiska summor och låter ett kändisfejs vara ansiktet utåt.
På något vis har det här blivit synonymt med att karriären är på väg att rasera totalt. Reklam är sista skriket, sedan väntar bara deppiga uppträdanden på tisdagskvällar klockan 18.15 i gallerior framför åtta sockerstinna ungar och någon bortkommen pensionär.
Att vara ansiktet utåt innebär i många fall att man sålt den sista smulan värdighet man hade kvar. Förvisso till en härlig slant.
Jag tänker på Dogge Doggelito som fått 20 000 kilo skit för sitt ”cykel på köpet”-gig. Jag tänker på det när jag ser Christer Sjögren och Maria Montazami smila upp sig i en bingoreklam. När Ola Rapace grinar illa för att locka folk att bleka tänderna. När den före detta it-girlen Paris Hilton biter en jättetugga av en hamburgare för ett snabbmatsföretags skull. När Pernilla Wiberg är ansiktet utåt för det kalla risgrynsgrötsmellanmålet. Ja, till och med när George Clooney tomtar runt kaffeautomaten med sitt ”sensuella” kaffe känns det som att det är början på slutet.
Och så finns de här märkliga vad-i-helvete-har-de-gjort-nu-effekterna som skapas när Gorbatjov frontar en reklamkampanj för en exklusiv väsktillverkare. (Det här har alltså hänt på riktigt).
Sedan finns det de här jävlarna som kommer undan med allt, allt, allt.
Zlatan.
Han hade väl antagligen kunnat göra reklam för cellulitstrumpbyxor eller penisförminskningar utan att det skulle stämplas som ovärdigt.
Bara för att man kan betyder det ju inte att man SKA.
Jag fattar att alla kändisars barn också ska ha julklappar, och det är klart, gapar kontot tomt är det så mycket enklare att smajla upp sig bredvid en risifruttiburk än klä sig i blå-gul piké och knega 9-17 på ta-det-själv-lagret på närmsta varuhus.
Den ”lilla” skillnaden är bara att miljoner människor ska se den där kallgrötreklamen.