New York jublar alltid åt en vinnare
NEW YORK
Russell Crowe som boxare gör "Cinderella man" till en av årets bästa filmer. Publiken i New York applåderar åt korsningen av "Seabiscuit" och "Rocky".
Mycket blod. Mycket svett. Lite tårar.
"Cinderella man" bygger på sanna historien om James J Braddock, boxare som efter tidig framgång blev skadad, en utfattig hamnarbetare i depressionens 1930-tal. Svårt att försörja hustrun (Renee Zellweger) och de tre barnen.
Men han får en ny chans som boxare.
Ron Howard har regisserat, och "Cinderella man" har samma tyngd som Howard/Crowes förra film, "A beautiful mind". Känslostark sak som kommer att räcka till Oscarsnomineringarna nästa år.
Boxningsscenerna är så trovärdiga att det gör ont. Men större delen av filmen utspelas utanför ringen, handlar om hem och försörjning och stolthet och idrotten som möjlig väg till ett drägligare liv för den som föds fattig.
Crowe är utmärkt. Sårbar och bräcklig i familjescenerna, blodtörstig med handskarna på.
En mångsidig stjärna i en film med New York-atmosfär.
På Broadway spelar många stjärnor. Denzel Washington är Brutus i "Julius Caesar", Jessica Lange och Christian Slater sågas i "Glasmenageriet". Alan Alda och Liev Schreiber ger glöd åt "Glengarry Glen Ross", Billy Crudup och Jeff Goldblum prisas i "The Pillowman". Kathleen Turner gör "Vem är rädd för Virginia Woolf?"
Billy Crystal har enmansshow och berättar om sitt liv i "700 sundays".
Men mest drag efter biljetter har Monty Pythons "Spamelot". Den gamla riddarparodin Holy Grail gör succé som musikal. De nyskrivna sångerna av Eric Idle finns på cd, men klarar sig inte lika bra utan scenskämten.
Men man behöver inte gå på Broadway för att se show i New York.
Allting sprakar av liv i försommarvärmen. Två poliser försöker fånga två ekorrar i Washington square park, med tålamod och en snara som vapen. En folksamling byggs snabbt kring dramat (Ekorrar? Varför?) och det blir avspärrning.
På kvällarna drar kackerlackor som ser ut att ha skonummer 43 fram bland uteserveringarna och vägrar bli förpassade till avloppen.
Det doftar brända kastanjer och från jukeboxen på Jones bar hörs bara Stones hela natten.
Men vad är väl det mot en gospelkväll med Aretha Franklin?
Hon sjunger klädd i vit skrud med silverkors på ryggen. De silverfärgade högklackade skorna som skymtar när hon dansar gör att hon ser lite mindre ut som en kyrklig ledare. Rösten är fortfarande knäckande bra, och det blir många ge och ta med körsångarna. Och publiken.
Stående jubel och skrik på mer men när en hjälpreda kommer in och bär ut hennes handväska förstår vi att lyckan är slut för den här gången.
He never lost a fight sjunger drottning Aretha och det handlar nog inte om Russell Crowe.
Men Braddock boxade i den gamla Madison square garden och Aretha sjunger i den nya och New York jublar alltid åt en vinnare.
Dagens rätt
Jens Peterson