Fängslande blandning av komik & allvar
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-08
till Blottad
Hon är Sally och Sally Bowles, sjunger falskt och fantastiskt.
Men Maria Lundqvist är mest fängslande som Maria Lundqvist. Hennes suveräna show ramas in av smärtsamma funderingar om att skiljas från dem man älskar mest.
En kvinna och en orkester är underrubriken på den här vaudevillen.
En kvinna? Maria Lundqvist ger kropp och själ och röst åt många olika under föreställningen som är en elegant påminnelse om hennes karriär. Som bitar från ”Kolla klotet” med Povel Ramel 1996. Kondom genom näsan.
Pratar om lögner
Hon sjunger nummer ur sina musikalframgångar ”Cabaret”, ”Sunset boulevard” och ”Singin in the rain”. Hon visar bilder ur spelfilmerna mot Helena Bergström, Michael Nyqvist, Lena Endre och Mikael Persbrandt, men har klippt in den självupptagna tv-favoriten Sally som stökar till scenerna.
Sally dyker också upp livs levande.
Redan från start finns en laddning. I upptakten pratar Maria Lundqvist om otrohet som upptäcks, om lögner i förhållanden.
– Jag ljög för dom som stod mig närmast. Annars hade jag tvingats ljuga för mig själv.
Samma ord återkommer i finalen där hon också berättar om ett samtal med barnen som frågar ”vad tänkte du på, mamma?”
Sjunger skickligt
”Jag gjorde mitt bästa”, sjunger hon i en sång som kan krossa hjärtan. Maria Lundqvist får Trollmors vaggsång och andra barnvisor att låta som ett plågsamt farväl.
Blottad.
Hon briljerar i fysisk komik när hon ordlöst driver med bröstförstoringar och uppumpade läppar. Hon är en skicklig sångerska som kan sjunga falskt så att öronen vissnar. Hon kan slå om från slapstick till allvar mitt i ett andetag.
Maria Lundqvist bemästrar scenens dramaturgi. ”Det här är mitt liv”, sjunger hon till sist och undrar vilka roller som väntar.
Blottad. Var gränserna går, mellan rollerna och människan som spelar dem, ger föreställningen nerv.